Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Justus, Justina

Barn tvingas leva i de vuxnas värld

I ”Totos bedrifter”, belgisk film med snart 20 år på nacken, berättar huvudpersonen att hans pappa varje morgon tar på sig hatten och ställer sig utanför ytterdörren. Sedan går dagen och när den är slut kliver pappa in genom ytterdörren igen.

Det är en bra bild, det där, av hur vuxenvärld och barnvärld under några decennier var just olika världar. Pappan står ju inte på trappen, han är förstås på jobbet, men om den världen har inte berättarbarnet någon aning, så det blir en lucka.

Scenen utspelar sig någon gång i mitten av 1900-talet. Den hade antagligen inte kunnat utspela sig några decennier tidigare. Då hade pappan varit bonde och pojken skulle ha satts att mocka ladugården. Eller så hade pappan varit hantverkare och pojken lärling. Killen hade haft en naturligt del i vuxenvärlden.

Den skulle knappt kunna utspela sig i dag heller, fast av mindre idylliska skäl. Folk går visserligen till kontoret, men de tar med sig kontoret hem också. Både pappa och mamma jobbar och åtminstone hälften av alla samtal därhemma handlar om arbete. Kommer föräldrarnas kompisar på middag är de antagligen arbetskamrater, eller åtminstone i samma bransch och så blir det ännu mer arbetssnack. Kommer ingen på besök åker laptopen upp och så blir det arbetsmiddag.

Jag antar att det fortfarande händer att föräldrar uppmanas besöka skolklasser för att berätta om sina jobb. Jag antar att det fortfarande finns SYO-konsulenter som ska upplysa de fåvitska barnen om att det finns en arbetsmarknad och att de förväntas inställa sig på den. Jag undrar varför.

Är det något barn har hört till leda, redan innan de börjat skolan, så är det arbetssnack. Är det något de har förstått så är det att meningen med livet är att yrkesarbeta. Barn är inte längre ett folk i ett främmande land, de har tvångsförflyttats till vuxenvärlden och väntar bara på att kroppen ska växa ifatt försörjningsbördan.

Inget barn undrar längre vad pappa gör på andra sidan ytterdörren. Skulle det finnas en lucka googlar barnen igen den på en kvart. Det är som att leva i en modern version av de där adelsporträtten från 1600-talet, där barnen är perfekta små kopior av vuxna.

Antagligen är det sådant som gör finans- och arbetsmarknadsministrar tårögda av stolthet. Jag blir tårögd, jag också, men inte av stolthet.

Följ ämnen i artikeln