Riksåklagaren: friande domar ska inte få överklagas
Åklagare ska inte få överklaga en friande dom i tingsrätten.
Det osedvanligt radikala utspelet gjorde riksåklagare Anders Perklev i går.
Med anledning av att Svea hovrätt fyller 400 år hölls i går ett antal seminarier i hovrättens lokaler.
I ett av panelsamtalen, som handlade om överrätternas roll i det juridiska systemet, lanserade Perklev ett milt uttryckt djärvt förslag.
Riksåklagaren vill att landets åklagare bara ska få en chans. Frias en åtalad i tingsrätten så ska staten inte få överklaga. En person som döms i första instans ska dock fortfarande kunna vandra vidare upp i domstolarnas hierarki.
Perklev ställde en moraliskt viktig fråga: hur många chanser ska staten ges att få en person fälld?
Han påpekade att reformen han förespråkar ställer högre krav på åklagarna. De ska göra ett så pass bra jobb i tingsrätten att det inte behövs överklagas av juridiska skäl. Och de ska vara så professionella att de inte för målet vidare av några slags prestigeskäl.
En sådan nyordning ställer givetvis även högre krav på tingsrätterna. RÅ sa att rättegångarna skulle behöva förstärkas med ytterligare en juristdomare.
Han påpekade också att det behövs en ventil, en möjlighet att överklaga mål som är principiellt viktiga och kan skapa nya prejudikat.
Är då detta en bra idé? Fördelar saknas inte. Hovrätterna skulle slippa ta sig an dittan och datten och i stället få mer tid till att koncentrera sig på att utveckla rättstillämpningen. Även för de ofta hårt belastade åklagarna skulle resurser frigöras.
Det skulle också göra det möjligt att slänga ut nämndemännen ur hovrätterna, vilket inte vore en dag för tidigt.
Men förslaget är framförallt humanistisk och skulle leda till en förbättring av varje människas grundläggande rättigheter. Staten ska inte kunna jaga dig hur länge som helst.
Men det går även att finna rimliga invändningar. Om Perklevs ordning redan var genomförd så skulle till exempel de unga män som friades i en uppmärksammad och hårt kritiserad dom efter att ha fört upp en vinflaska underlivet på en flicka i Umeå klara sig helt. I det fallet dömdes en av pojkarna i hovrätten.
Det är samma sak med den så kallade Stureplansvåldtäkten, ett av vår tids mest omskrivna rättsfall. Två män friades för att ha våldtagit en ung kvinna, men dömdes till fyra års fängelse vardera i hovrätten.
Jag är inte helt säker på att det allmänna rättsmedvetandet hade tilltalats av en annan utgång.
Inte heller finns det skäl att tro att lagstiftarna kommer att göra vågen. Antalet fångar på våra anstalter har sjunkit från 5722 år 2004 till 4377 i fjol, vilket borde applåderas av politikerna och ses som en glädjande utveckling.
I stället har de bitit ihop och med diverse straffskärpningsreformer försökt återställa ordningen. Hur intresserade är de av en förändring som troligen skulle leda till något färre fängelsedomar?
Hur det nu än går med riksåklagarens utspel så kan vi än en gång konstatera att de radikala tankarna om brott och straff återfinns inom rättsväsendet och inte inom politiken.
Det är på en gång glädjande och nedslående.