Varför tog det polisen fyra dygn att börja leta efter Maja?
Fyra dygn.
Hur kunde det dröja så lång tid innan polisen började söka efter Maja, en flicka med en intellektuell funktionsnedsättning?
I dag ställs en 17-årig pojke inför häktningsdomare som på sannolika skäl misstänkt för att ha mördat en jämnårig flicka i Marks kommun i västra Götaland.
Ett mycket grovt brott kan vara på väg att bli uppklarat, även om ynglingen nekar och vi ännu inte vet mycket om styrkan i indicierna.
Med det sagt finns en och annan väsentlig fråga att ställa om polisens insatser under de första kritiska dygnen efter att flickan anmäldes försvunnen av sina föräldrar.
Kritiska därför att en försvunnen person kan sväva mellan liv och död och för att varje timme, varje minut, kan vara viktiga.
Kritiska därför att bevis är en färskvara, ju längre tiden går, desto svagare och suddigare tenderar de att bli.
Följande vet vi:
- Klockan 18.21 i torsdags anmälde Majas föräldrar till polisen att flickan inte kommit hem från skolan. Ett barn med en intellektuell funktionsnedsättning och i behov av fasta rutiner och som inte har för vana att inte komma hem utan att höra av sig.
- Under helgen gick anhöriga, utom sig av oro, ut med bild på flickan i sociala medier i en efterlysning. Även Missing People engagerade sig och började leta.
- Först klockan 12.58 den 18 mars vaknade polisen till liv och inledde en stor sökinsats med hundpatruller, drönare och helikopter.
Att det dröjde fyra dygn förklaras på sedvanligt otympligt polisspråk med att ”nya uppgifter tillkommit” och att det gjorts ”en ny bedömning av försvinnandet”.
Samtidigt inleddes en förundersökning om människorov.
- 30 minuter senare gick även polisen ut med namn och bild på den försvunna flickan.
- Klockan 19.54 den 18 mars anhölls den misstänkte pojken och ytterligare en halvtimme senare hittas en kropp inom sökområdet.
Drygt 90 timmar på fri fot. Med andra ord gott om tid att göra sig av med bevis.
Det kan rent av vara värre än så. Av åklagare Nina Friman Björks häktningsframställan framgår att misstankarna rör ett mord begånget någon gång mellan den 14:e och den 18:e.
Troligt är det inte, men det går inte att utesluta att Maja var vid liv i dagar efter att hon försvann. De besökte ett ”hemligt ställe” har pojken sagt i förhör.
Inget är så enkelt som att i efterhand, med facit i hand, ha åsikter om hur saker och ting bör skötas.
Och det bör påpekas att människor, inte minst ungdomar, tillfälligt går upp i rök i tid och otid. I de allra flest fall dyker de upp frivilligt förr eller senare.
Om polisen släppte allt de hade för händer för att kasta sig över varje anmält försvinnande, skulle myndigheten snart inte ha möjlighet att ägna sig åt någonting annat över huvud taget.
Icke desto mindre gör polisens initiala ointresse för detta fall ett milt sagt slappt intryck.
En person som behöver stöd och som har strikta rutiner kommer inte hem, föräldrarna är på goda grunder väldigt oroliga, vänner och grannar engagerar sig, så även Missing People.
Polisen? I princip ingenting görs.
Aftonbladets reporter Olivia J Berntsson frågade i går gång på gång kommenderingschef Peter Sörstedt varför anmälan inte togs på allvar från början.
Det var som att prata med en vägg. Undanglidande svar och utläggningar om att förundersökningen prioriteras.
Mellan raderna var det dock tydligt att polisen i efterhand ska utvärdera sin insats.
Det är nödvändigt. Majas föräldrar är av lätt insedda skäl kritiska till polisens nonchalans.
De förtjänar svar på sina frågor.