Vad ska vi med skärpta straff till då de skyldiga till sprängdåden ändå går fria?
– Hårdare tag, mullrar inrikesminister Mikael Damberg efter de senaste sprängdåden.
Vad ska vi med skärpta straff till, då gärningsmännen ändå går fria?
Tidigt i morse detonerade en bomb i ett bostadshus i Norrköping.
Det skulle inte förvåna mig det minsta om det visar sig att händelsen ingår i det mc-krig som kan ha lett till två mord i Norrköping, sprängning av en fastighet i Linköping och attentat mot en strippklubb i Örebro.
Inte heller finns det anledning att tappa hakan om nattens dramatik i Östergötland möts av tragikomiska försök till att visa handlingskraft från företrädare för regeringen och en opportunistisk klagovisa från oppositionen.
Utspel av det slag vi tvingades bevittna i går, efter de två bomberna i Husby och Kista, från statsrådet Mikael Damberg.
Han utlovade straffskärpningar för sprängmedelsbrott under 2020. Det vill säga utspel av ett slag som socialdemokrater har ägnat sig åt alltsedan de på tidigt 1990-tal började kopiera moderaternas kriminalpolitik.
Vad vi ska med strängare straff till. Brottslingarna åker ju ändå inte fast. Av 257 sprängdåd i Sverige i fjol ledde ungefär tio procent till åtal. Mer upplyftande än så är inte statistiken.
Den usla uppklaringsprocenten hänger i sin tur ihop med att dessa brott är polisiärt hopplösa.
Någon placerar en termos framför en port i natten och försvinner. Brottet är välplanerat. Inga vittnen. Ingen fysisk kontakt med offren.
Och till råga på allt ligger det i sakens natur att potentiella bevis sprängs bort.
Att dessa brott är svårutredda innebär emellertid inte att de är hopplösa. Fler sprängdåd skulle klaras upp om polisen arbetade mer aktivt mot tongivande figurer inom den kriminella världen.
Bomberna hänger inte sällan ihop med knarkbrott, utpressning och liknande brottslighet och om denna kriminalitet leder till fler åtal klaras av bara farten även fler sprängningar upp.
En påtaglig risk för att åka fast har för övrigt en helt annan avskräckande effekt än straffskärpningar.
Men det politiken har att ta till då väljare och medier ropar på handlingskraft är lagstiftning. Ett tacksamt svar i en tid som präglas av en utbredd övertro på vad som går att åstadkomma med straffrätten.
Straffskärpningar kan vara av godo. Det var exempelvis nödvändigt att höja det längsta tidsbegränsade straffet från tio till 18 års fängelse.
Livstidsstraffen blir bara längre och längre och skillnaden mellan längsta tidsbestämda straff och lagens strängaste straff hade blivit för stor.
Och skärpningen av minimistraffet för vapenbrott höjdes från ett till två års fängelse och ledde till att betydligt fler gangsters som går runt beväpnade på gator och torg beväpnade blev häktade. Utmärkt.
Men de flesta av dessa ideliga straffskärpningar är meningslösa. De leder inte till att brottsligheten sjunker och allmänheten blir tryggare.
Inte sällan är de rent av ett spel för galleriet. Maxstraffet höjs, men då domstolarna har fått instruktioner att hålla sig på den nedre gränsen av straffskalan uteblir effekten om inte även minimistraffet höjs. Och det görs sällan.
Vilket i sin tur beror på att det är dyrt att hålla människor inlåsta. Så genom att endast höja maxstraffet får justitieministern visa handlingskraft samtidigt som finansministern hålls på gott humör och alla är nöjda och glada.
Jag vet inte om det är någon tröst för inrikesminister Damberg, men straffen för sprängdåd är redan höga. Livstid ingår i straffskalan för allmänfarlig ödeläggelse.
Och för bara någon vecka sedan dömdes tre män till långa fängelsestraff för flera allvarliga sprängdåd i Malmö.
Det som krävdes var ett gott polisarbete. Något som inte behövdes var nya paragrafer.
Och precis då jag är färdig med denna text kommer en nyhetsflash. Man gripen för förra veckans bombdåd på Östermalm.
Vem vet, kanske räcker den befintliga straffskalan även i detta fall.