Har vi ens haft mens på teve förut?
Jag är så lycklig.
Det GÅR ju att göra bra svenskt drama.
Visst hade man det på känn att det inte skulle vara så sabla omöjligt, att det låg där latent och väntade. På en pandemi kanske.
Den tunna blå linjen väter min tunna svarta ögonfrans. Det är en tunn linje mellan att uppskatta och älska, och jag ramlar över den tunna linjen som gränsar till att älska den tunna blå linjen villkorslöst.
På morgonmötet efterlyser man vem som är ansvarig för en möglig matlåda i den gemensamma frysen, polischefen är snäll och frågar om någon behöver prata. Jaha, men han har väl ett komplicerat förhållande till sin halvvuxna dotter som han försummat genom åren? Nej, han har tre döttrar som han älskar bättre än alla fiktiva och verkliga pappor tillsammans. Han försöker skydda dem från världens ondska och skilsmässa. Han oroar sig halvt fördärvad och försöker likt så många av oss köpslå med en upprorisk dotter; om hon bara aktar sig för farligheter så får hon pengar.
Vidare så finns det i Den tunna blå linjen ingen alfahanne som med fladdrande rock sparkar upp dörren och undrar om alla fittor har mens idag eller vad fan är det om?
Istället har vi en karaktär som får skildra polisens stressiga arbetspass genom att försöka, och misslyckas, byta en läckande binda i en vassrugge. Har vi ens haft mens på teve förut?
Vid flera tillfällen har mitt artonåriga barn slagit sig ner i soffan utan vilja eller förmåga att flytta sig.
Det händer aldrig. Alla som känner en tonåring vet känslan; om jag sitter alldeles stilla så kanske jag inte skrämmer iväg den.
Skulle situationen vara en annan skulle jag snäsa av hennes frågor om handlingen men jag vill så gärna dela det här med henne.
I höjd med femte avsnittet kom hon upp för trappan fem minuter in, jag svär att hon kan känna doften av tunn blå linje. Efter en stund kom hennes far, så nu var det jag och två oinvigda, en tjock svart linje mellan det jag vet och det de inte hängt med i.
Och så kommer det.
”Jag är så jävla kär i dig.”
Det var en söndag klockan 21:33 när jag dog av den tunna röda linjen av romantik som sköt ut från rutan och slet mitt hjärta mitt itu.
Jag frågar er, ni får gärna mejla mig ert svar; finns det något vackrare än någon som mitt på dagen säger ”Jag är så jävla kär i dig”? Rakt upp och ner, på stående fot. Inget skyddande mörker, ingen fylla, ingen dramatisk kyss så att man slipper formulera sig.
Han log förälskat med hela sitt ansikte och bara sa det.
Och vi bara dånade. Hela soffan skälvde men ingen rörde sig.
Sen slutade det med att han fick nobben, blev frustrerad och smällde i en dörr varpå artonåringen började prata om att en kvinna aldrig skulle reagera så på en avspisning och att det hela osade av toxic masculinity.
Men ändå, jag är så jävla kär i dig.
Jag är så jävla kär i Den tunna blå linjen.