Nu går konstnären på stan i en alldeles för liten blus
I ”Solsidan” i söndags stod Mia Skäringer och fräste i en alldeles för liten blus.
”Alex! Titta här! Mina kläder!”
Felix Herngren gick rakt i fällan.
”Jättesnyggt!” sa han med frånvarande entusiasm, och så träffade skiten fläkten, som amerikanerna säger.
Det var väl tänkt som något slags kommentar till manligt och kvinnligt, Mars och Venus, snopp eller snippa. Men könsrollandet är bara en variant av den där situationen.
Jag var på konstutställning i helgen. Mängder av konstnärer ställde ut.
Akvareller och olja, fotografier och skulpturer, tryck och collage.
Ett par verk fångade särskilt mitt öga. Konstnären är ett välkänt och folkkärt namn, men inte i första hand som konstnär av just detta slag. Namnet kan göra detsamma. Verkens exakta utseende likaså.
Det som inte kan göra detsamma är att verken var skräp. Det var så tydligt att det till och med gick att bestämma exakt vilken sorts skräp det var. Det var skräp av det slag som är resultatet av att konstnären inte har orkat bry sig.
Inte nödvändigtvis ett bevis för att konstnären saknar talang, alltså. Men utan tvivel ett bevis för att eventuell talang i just detta fall varit engagerad på annat håll.
Ändå fanns verken där, ljussatta, prissatta och katalogiserade.
Alla kan historien om den kämpande och missförstådde konstnären. Det halvsvältande geniet som vägrar att kompromissa. Om så hela världen är emot den kämpande konstnären vägrar densamme att böja sig, ty den kämpande konstnären är sin egen strängaste kritiker. Den kämpande konstnären skulle hellre sadla om till bokhållare än att ertappas ens med baskern stukad på ett slentrianmässigt, integritetslöst sätt.
Här stod jag uppenbarligen inför den inte alldeles ovanliga men obesjungna motsatsen: den late och befjäskade konstnären.
Något måste ju den ansvarige galleristen ha sagt när verken levererades. ”Jättefint!” kanske. Och till skillnad från Mia Skäringers rollfigur måste konstnären ha nickat och hållit med sin curlinggallerist.
Nu går konstnären på stan i en alldeles för liten blus. Alla kan se magen tränga fram mellan knapparna. Men ingen säger något. Inte jag heller, egentligen, annat än i dessa avidentifierade ordalag.
Man vill ju inte vara taskig. Men frågan är om det inte är precis det man är.