Ungdomar sups in i den vuxna gemenskapen
Jag bor på en gata i Stockholm som på grund av sitt läge i det som larvigt nog kallas Sofo här i stan, frekvent gästas av turister. Därav kommer jag ofta i samspråk med nyfikna och frågvisa utlänningar som undrar om allt mellan himmel och jord.
Häromdagen träffade jag på ett par amerikaner som undrade över horderna av vitklädda, vitmössade kids som har tagit över staden.
– Varför är det så många fulla ungdomar som dansar och skriker på lastbilsflaken?
Jag försökte efter bästa förmåga förklara att vi här i Sverige firar studenten, säger bye bye till tolv års skolgång, och då dansar vi på flak och har kul och lever loppan som om det inte finns någon morgondag.
– Okej, det verkar skoj, men varför är de stupfulla, totally wasted? Är de inte för unga för att kräkas på gatorna?
Vad svarar man på det? Att vi svenskar tycker att det är kul att vara totally wasted? Att det så att säga är så vi firar saker och ting? Genom att bli totally wasted. Sommaren i sig är ju ett enda stort soligt tillfälle att bli totally wasted. Detsamma gäller midsommar, allhelgona, jul, nyår, påsk, ja, i stort sett varenda helgdag är fina tillfällen att bli totally wasted.
Med risk för att dra alla över en kam så skulle jag vilja påstå att vi firar stora dagar här uppe i midnattssolens rike genom att bli mer eller mindre dyngraka.
Amerikanerna kunde inte få nog av detta intressanta spörsmål.
– Ni verkar vara väldigt förtjusta i alkohol i det här landet, hahaha.
– Ja, det är vi nog, svarade jag och skrattade med.
När de traskar vidare gatan fram, kände jag hur galet det är, vårt svenska festande. Och kanske framför allt det sätt på vilket vi introducerar våra tonåringar i vuxenlivet.
Studenterna liksom sups in i den vuxna gemenskapen. En vår i ett så gott som ständigt rus eller bakrus är det som väntar den blivande studenten. Studentskivor, champagnefrukostar och mottagningar till bredden fyllda med champagne, bira, cider och drinkar. Och vi vuxna står glatt och tittar på, hänger ytterligare en minichampagne runt halsen på den vitklädde och skålar med. Hur fräscht är det egentligen?
Om man nu står där med den vita mössan i hand, 18 år, och kanske inte känner för att bli dyngrak i tid och otid under en hel vår, så kan man inte annat än känna sig som ett ufo i det här studentsammanhanget. Som en avvikande konstig glädjedödare. Få saker är så provocerande och exkluderande i det här landet som frivillig nykterhet. Det är ett ganska sorgligt och begränsande faktum, kände jag efter mitt samtal med amerikanerna.