Gick vänstern för långt i Kärrtorp?
En kraftigt byggd man med kort, mörkt hår, tatueringar på händerna och ett brottsregister tillräckligt långt för en kriminolog att doktorera i.
Det är alltså så här kålsuparteoretikernas bästa argument ser ut.
Den andra dagen i rättegången mot vänsterextremisten som misstänks för att ha försökt mörda en nazist i Kärrtorp handlade om huruvida denne även har gjort sig skyldig till våldsamt upplopp eller inte.
Gick våldsvänstern för långt i sitt försvar av den antinazistiska demonstrationen, passerades lagens gränser då de attackerande högerextremisterna jagades på flykt?
Den åtalade Joel Bjurströmer Almgren, tidigare i sin heroiska antirasistiska kamp dömd bland annat för att ha slagits med en spärrvakt i tunnelbanan och kallat denne "jävla turk" samt avtjänat ett fängelsestraff för att ha misshandlat en 15-årig pojke på Mcdonalds, lyssnade koncentrerat och antecknade.
Advokat Björn Törnell hade anledning att le efter att ha frågat ut några av de poliser som var på plats då attacken skedde.
– Nazisterna anföll med påkar och sköldar, vittnade en av poliserna.
– Kunde ni i det skedet skydda demonstranterna, undrade advokaten.
- Nej, det gick inte.
Nästa polis i vittnesbåset var ännu tydligare. "Det var omöjligt att stoppa nazisterna. Vi hade behövt vara betydligt fler".
Så långt är det inte mycket att tjafsa om. Visserligen mötte vissa av demonstranterna nazisternas angrepp med våld, men det är lagligt även för våldsvänstern att försvara sig och, inte minst, de hyggliga demonstranter som befann sig bakom dem.
Det här resonemanget är nu inte ett utslag av någon slags våldsromantisk naivitet från min sida. Det är åklagare Tove Kullberg som hävdar det.
Hon anser att Bjurströmer Almgren och en del andra vänstermänniskor startade ett upplopp i ett senare skede, då angriparna redan hade retirerat. Att de attackerade poliser och nazister med stenar och andra föremål.
Det är möjligt att mannen kommer att fällas för detta, men det skulle förvåna om inte Södertörns tingsrätt tar hänsyn till vilka som faktiskt inledde attacken.
Bjurströmer Almgren anser att hela händelseförloppet är att betrakta som självförsvar, men han har å andra sidan samma optimistiska inställning till vad nödvärn är som de nazister som nyligen dömdes till fängelse för våldsamt upplopp i samma ärende.
Han hävdar till exempel att han gjorde något så ädelt som att stöta en kniv två gånger i ryggen på en av angriparna för att skydda fredliga småbarnsföräldrar, vilket är ett nonsensresonemang.
Förhandlingen var över redan vid lunch och de unga män med huvor och stora solglasögon som följt rättegången via en angränsande sal släntrade ut i det trista vårregnet i Flemingsberg.
Den åtalade kommer sannolikt att dömas för försök till mord eller möjligen försök till dråp.
Det rättsliga efterspelet till den nazistiska attacken slutar med andra ord rimligen med att en vänsterextremist döms till det hårdaste straffet av alla inblandade.
Vilket kommer att få en del liberala ledarskribenter att pipa av lycka, då de redan med betydande energi har hävdat att båda sidor varit lika goda kålsupare.
För att teorin ska fungera måste anhängarna dock låtsas som att den grundläggande skillnaden mellan dessa två extrema rörelser inte existerar.
Nämligen att nazister anser att det är helt i sin ordning att döda invandrare, feminister, bögar och annat folk de inte tycker har något existensberättigande i ett befriat Sverige. Den svenska vänstern å andra sidan är främmande för mord som politisk metod.
Låt oss inte glömma det. Låt oss inte heller glömma att det är nazisterna som bär ansvaret för en attack på demokratin, i en sömnig stockholmsförort, som hade kunnat sluta i en katastrof.