Tvingas sälja organen – för att överleva
Där, tänkte jag, kommer en som jag känner smärtan med.
Konstigt nog var det i det ögonblicket inte min kompis, trebarnspappan Niclas Hammarström, och min bekanting, tvåbarnspappan Magnus Falkehed, som jag ömmade för. De två journalisterna är
sedan tre veckor tillbaka under våldsamma former kidnappade
inne i Syrien – några kilometer bort, på andra sidan den 2 400 meter höga bergskam, som skiljer lilleputtlandet Libanon från inbördeskrigets Syrien. De hålls fångna där.
Det som i stället i denna dammiga, fattiga och nyligen bombade bergsby ovanför Beekadalen högg tag i mig var synen av en ung man som lätt haltande kom vandrande nerför den smala grusvägen från Syrien.
En flykting av de 830 000 som kommit till Libanon de senaste 2,5 åren. Den lokala milisens ledare berättade för Aftonbladets fotograf Urban Andersson, att bara hit till Aarsal har de senaste tre veckorna kommit 22 000.
Nykomlingen kom hela vägen från Damaskus. Den staden är världens äldsta. Civilisationens vagga. Det är Mark Twain som beskrivit Damaskus: ”Hon har betraktat tusens imperiers uttorkade benknotor och hon ska se gravarna över tusen fler innan hon dör.”
I Damaskus hade ynglingen bott i ett tvåvåningshus. Pappan drev en livsmedelsaffär. Familjen hade bil. Ynglingen bar tajta jeans, en röd fotbollströja, en läderjacka och snygga gympaskor.
Han kom utan bagage. Han hade inte ens en plastkasse med kallingar och ett par sockar i handen. Ingen tandborste, ingen mum under armarna. Inte en dollar i plånboken, inte ett libanesiskt pund, inte en syrisk lira. Inga kreditkort; det är det sällan en syrisk yngling har. Jo, han bar en klocka - men ingen märkvärdig sak.
Pank. Utblottad.
Vad skulle han nu ta sig till?
Svar: Starta livet på nytt.
Men hur?
I den största flyktingskatastrofen sedan Sovjets intåg i Afghanistan i åttiotalets början finns nästan ingen hjälp att hämta. 6,8 miljoner syrier är i akut behov av hjälp.
Illa är att det är extremt svårt att få in materiell hjälp i det inbördeskrigsdrabbade landet. Värre är att, enligt en FN-rapport, bara 20 procent av avsedd hjälp når en mottagare.
Korruption och stölder, politiska påtryckningar, nepotism och slarv lägger rabarber resten. 80 procent av det som doneras försvinner.
Det vore inte rätt att uppmana varmhjärtade människor att ransonera sin givmildhet. Men det vore bra om hjälporganisationerna skickade ner inspektörer och revisorer - utrustade med knogjärn.
För ynglingen på den dammiga vägstumpen finns det två sätt att finansiera sitt fortsatta liv:
1. Lämna in klockan på pantbanken, eller:
2. Sälja sin njure på svarta börsen.
I Syrienkrigets svallvågor har i Beirut uppstått en blomstrande handel med organ.
Utblottade människor tar sig till en vårdad men anonym fastighet i en av Beiruts södra förorter. Där - mitt bland ordinära stadslägenheter och under hemlighetsomgärdade former - finns en ”underjordisk” klinik. Fler än 150 transplantationer ska det senaste året ha ägt rum där.
Köparna kommer oftast från Gulfstaterna. De betalar motsvarande 90 000 kronor för en njure. Flyktingen som donerar får hälften, cirka 45 000. En mellanhand, en agent, uppbär 4 000 i provision. (Siffrorna har jag från det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel).
Jag betraktade ynglingen som kommit över bergen och kunde naturligtvid inte veta vad som rörde sig i hans huvud. Han tittade sig om - en ganska nybyggd moské, en samling unga människor från Internationella Röda korset och Unicef passerade på en inspektionstur. Deras svansföring var hög. De ville inte prata.
Det fanns ett litet tehus med pallar. ”Min” yngling hade inte råd att köpa sig en kopp.
Kanske tänkte han: ”Är det detta som är civilisationen…?”
Eller kanske hade han på djungeltelegrafen nåtts av nyheten, att utbudet Syriska flyktingars njurar de senaste veckorna varit så stort att priserna på dem fallit.
Jag bordade tåget ...
… Paris–Marseille förra helgen. Det gick fort, 300 knyck. Men TGV:n startade 4 minuter för sent, kom fram 38 minuter för sent. Det fanns ingen mat ombord. Besättningen var vresig. En misstanke föddes: SJ har gått in som konsult till franska statliga SNCF. Dra i nödbromsen!
Bli din egen doktor ...
… är lätt, när man på internet numera kan skaffa sig kunskaper om diverse sjukdomstillstånd. Men min läsare på Reimersholme blev skeptisk, när det på sajten News Medical Net inhämtades kunskaper som denna: ”Variation i leversjukdomtecken. Sedan det finns, orsakar en lång räcka av leversjukdomar, tecknen varierar också i noggrannhet i olikt villkorar. De med fräckhetstenar for example kan framkalla buk- smärtar efter speciellt en fetknopp eller ett greasy mål och kan också framkalla feber, om det finns en infektion. De med infective för hepatit gåva vanligt med feber och gulsot.” Nu vet ni det.
Jag läser just nu ...
… bokhöstens viktigaste verk, ”Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång”. Tre kätterska akademiker vågar gå emot strömmen och säga: Jorden blir en allt bättre plats. Fler äter sig mätta. Fler är läskunniga. Färre krig. De flesta hot – speciellt klimathotet – saknar till stor del täckning i verkligheten. Boken värnar det öppna samhället, där olika åsikter får vädras – men jag blir inte förvånad om boken tigs ihjäl.