Medlemskorten i plast – en allegori över livets grundläggande tomhet
En gång i tiden var medlemskort det som skilde agnarna från vetet. De gav en pust av utvaldhet och gå-förbi-kön-lyx. Nu är medlemskorten agnar. De ligger i primörkulörta drivor i skokartonger längst in i garderoben, eller i skrivbordslådan som till och med satan glömde.
Inte ens när man kommer fram till kassan och den obligatoriska frågan ställs –”Har du superduper-executive-titanium-kort?” – görs det med någon entusiasm. Det är klart att korten finns. Alla har korten. Men ingen har korten med sig. Det skulle vara som att bära ett flaggspel i innerfickan. De kunde lika gärna fråga om man har med sig en sådan där 8-dalersplåt i koppar, 14 och ett halvt kilo, från Drottning Kristinas tid.
Men man stryker ned svaret till ett lojt ”Nä”. Himlar som mest menande med ögonen. Rätt ofta får man ett förstående himlande tillbaka.
Och ändå pressas det nya kort. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Någonstans finns en fabrikör som byggt sig en herrgård med Poggenpohlkök på att pressa plastkort. Hans BMW går på plastkort och arvtagarna på Lundsberg på samma plastkort.
Det går säkert att bli upprörd över förmögenheter skapade på att tillverka något som ingen vill ha. Ni kan manuset: Jordens begränsade resurser, tänk-om-varje-kines och delfiner som vänder sina runda små bukar i vädret, efter att ha mumsat i sig kasserade Coop- och Ikea-familykort.
En smart antropolog skulle kunna göra en träffsäker satir av det. Något om hur vi deltar i medlemskortsritualen, trots att den har förlorat all mening. En poet skulle kunna använda medlemskorten i en allegori över livets grundläggande tomhet.
Å andra sidan är människan en påhittig varelse och någonstans finns antagligen redan fröet till en ny mening för medlemskorten.
Kanske en 17-åring i Pajala, som samlar på H&M Clubkort och sätter in dem i plastfickad nummerordning. Inom några år börjar folk bjuda över varandra på Blocket för att få tag på just det serienummer de saknar. Det blir hela bibliotek av det där och innan vi vet ordet av håller Bukowskis auktion med kompletta samlingar. Där bänkar sig framtidens fabrikörer i jakt på investeringsobjekt. Och plötsligt är skokartongen längst bak i din garderob en guldgruva.
Jag försöker intala mig att det är uppmuntrande. Jag är inte säker.