Ryan Adams är inte farlig – och det är inte hon heller
Det handlar om tid. Och efter en sekund på Chinateaterns scen är allt över. Ingenting är som då. Ryan Adams är varken full eller trulig. Han är en välartad trettiotreåring med ett knippe låtar som inte betyder särskilt mycket för mig längre.
Han har fula jeans, gympaskor och civilekonomtröja. Genom tyget över vänster byxficka ser jag konturerna av hans mobiltelefon. Han är inte farlig längre.
Det är inte hon heller.
Det vore orättvist att skriva hennes namn. Vi är inte längre en del av varandras liv.
Hon var mitt tonårstrauma och jag var hennes parentes.
Vi brukade sitta bredvid varandra i hennes flickrum med ryggarna mot en kall sängram och dricka te med smak av svarta vinbär. Och vi var överens om att Ryan Adams ”La Cienega just smiled” var den vackraste sången som skrivits om kärlek.
Och jag trodde nog aldrig att jag skulle glömma. Men så sitter man plötsligt här i ett nostalgiskt mörker, som man trots allt är alldeles för ung för, och inser att det var väldigt länge sedan man tänkte på henne. Och att den där musiken som var på liv och död, den är en gäspning, en två och en halv timme lång ursäkt för att dricka blaskigt rödvin och tänka på vem man glömt att ringa.
Och på att det var flera år sedan som hon faktiskt gjorde ont.
Det är en insikt som också är en sorts seger, en hämnd om du så vill, om än av den allra försiktigaste sorten:
Det kommer nya du.
Jag önskar att någon hade knackat mig på en sjuttonårig axel och sagt det.
Jag minns inte längre varför, eller om jag ens förstod då, men jag minns att det var jävligt kallt ute.
Det som aldrig hade varit någonting var plötsligt över.
Jag knöt mina vita Nike i hallen medan hon gick tillbaka in på sitt rum och hämtade skivan. ”Gold” med Ryan Adams, hon hade fått den av mig. Jag stoppade skivan i jackans innerficka och gick.
Jag minns att jag blev stående på Stora torget, som hade varit mörkt och folktomt ända sedan fem över sex, när tobakshandlarna plockade ned Triss-flaggorna och vevade in markiserna.
Och när jag nu låter tankarna vandra fritt i Chinateaterns mörker, då är det dit de väljer att gå, då är det den kvällen, den skivan jag tänker på, och känslan av att ingenting någonsin skulle kunna bli värre.
Det kunde det.
Och La Cienega var i själva verket bara en gata i Kalifornien.