Svenska rikingar är snåla

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har levt i föreställningen att bara amerikaner vet hur man använder överflödiga pengar.

Man ger bort dem.

Äntligen visade i förra veckan en människa i en annan kulturkrets generositet. Sir Richard Branson - en skäggig 56-årig britt med gladfräck uppsyn - donerar under de närmaste tio åren 25 miljarder kronor, vartenda öre han tjänar på sitt flygbolag Virgin och sina järnvägslinjer. Hans pengar sätts in i kampen mot växthuseffekten.

Innan dess såg vi först Bill Gates, världens rikaste man, skänka 300 miljarder kronor till den stiftelse som bär hans namn. Stiftelsen ska i u-världen ge fattigt folk god hälsa. Strax efter gjorde sig världens näst rikaste man, Warren Buffet, av med ytterligare 300 miljarder. Han gav dem till Gates stiftelse.

Buffet kom igen i onsdags. Han har ytterligare 400 miljoner tillgängliga för att filantropiskt - i Internationella kärnkraftsinspektionens regi - starta en bränslebank för länder med kärnkraftsprogram (läs: Iran) om dessa avstår från utveckling som kan leda till kärnvapen.

Klart att vi människor själva ska bestämma vad vi gör med pengar vi har i överflöd. Vi kan resa. Vi kan supa. Vi kan som ryssar köpa fotbollslag eller som filmstjärnor handla öde öar i Söderhavet.

Men medge att det är läckrare som Gates & co gör.

Men svenska rikingar då?

Jag kollade. Jag fick höra historien om vad som hände när Skandia hade gett sig in i skamligheter. Marken skalv under Lars-Eric Petersson. Konsulter kallades in. En av dessa sa: "Lars-Eric, gör något kärleksfullt för att lindra smällen. Gör en donation till barn och ungdom."

"Nej", sa Petersson, "jag vill ha kvar mina pengar."

Percy Barnevik lyfte 800 miljoner när han lämnade Wallenbergsfären. Detta gjorde honom till var mans niding. I somras återupprättade han sitt anseende och lät det bli känt, att han driver ett projekt för fattiga kvinnor i Indien. "För finansieringen", förkunnade han kokett från ett podium i Stockholm, "gick det inte att vänta på biståndsorgan. Jag har satt in två miljoner kronor av egna pengar varje månad."

Två millar?! Bara ränteavkastningen på Barneviks gyllene handslag täcker hans generositet i Indien.

Slutsats: Vi svenskar är snåla även när vi är generösa.

Givmildheten är ett amerikanskt särdrag. Även multimiljardärer kan bibelspråket "det är saligare att giva än att taga". George Soros har betalat ofantliga summor för att utbilda Central- och Östeuropa i demokratiska ideal. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg pytsade upp 900 miljoner ur egen ficka för att stödja ett rökfritt samhälle.

Världens näst största stiftelse är Ingvar Kamprads Stitching Ingka Foundation. Jag frågade Kamprads informationschef Marianne Barner om chefen nu ligger vaken för att bräda Gates. Hon sa, att ägarstiftelsen är till för att utveckla affärer och säkra framtiden för Ikea.

"Men", frågade jag, "något oegennyttigt?"

"Ja, en gång sålde vi en produkt i vars pris en del tillföll Unicef. 18 miljoner kronor gick till Uganda och Angola."

Andra svenska rikingar då? Bonnier och Stenbeck, Wallenberg och Fredrik Ljungberg? Litterära bjässar som Mankell och Marklund som säljer för hundratals miljoner? Och Björn och Benny med färska Mama Mia-miljarder?

Först när jag når familjen Rausing ser jag färsk donationsvilja. En Rausing är indragen i en myndighetshärva av invecklad skatteplanering. Vad är då bättre än att donera 1,4 miljoner kronor till den person som blir inrikesminister om Storbritannien byter regering.

Och Rausings döttrar har just skänkt pengar till... välgörande syfte? Nja, till lobbygruppen som stoppar vindkraften. Så ädelt.

Dags för dem att finna amerikansk förebild.

Gates sa, när han bara 50 år gammal donerade förmögenheten: "Den gör större verkan nu än om jag väntar tills jag är gammal."

Staffan Heimerson