Ingen tycker synd om en snorrik stackare
Läs Johan Hakelius kolumn
Mark Zuckerberg, grabben som uppfann Facebook, dök upp på ”Saturday night live” häromsistens. Gästvärd var Jesse Eisenberg som spelade Zuckerberg i ”The Social Network”. Eisenbergs porträtt i filmen är inte direkt smickrande och det var förstås hela poängen med att släpa ut båda två på samma scen. En liten kittlande konflikt till beskådan. Eller mer precist: ett tillfälle för den som borde vara förbannad att spela fnissigt storsint.
”Klart jag inte är förbannad. Man har väl humor.”
Mark Zuckerberg sägs vara god för ungefär 7 miljarder dollar. Enligt gängse svensk logik innebär det att det inte längre är tillåtet att tycka synd om honom, eller att ens fundera på om han har några mänskliga känslor. Det är förstås möjligt att också snorrika människor är som människor är mest när det gäller känslolivet, men å andra sidan …
Ja, å andra sidan, vadå? Jo, å andra sidan är de ju SNORRIKA. Och så kan man börja om cirkelresonemanget.
Jag vred mig ändå av obehag. Inte för att jag tror att Zuckerberg tvingades ut på scenen. Antagligen ingår det i något slags välfakturerad pr-kampanj i syfte att bättra på hans rykte. Inte för att jag nödvändigtvis tror att han är en reko kille. Det är mycket möjligt att han är en egotrippad skitstövel som lurar sina vänner. Det är bara det att det är lite mycket av den här varan nu.
Jag har verkligen inget emot att folk med pengar, eller position, eller makt i största allmänhet blir häcklade. Tvärtom. Det är kul för oss, sunt för samhället och antagligen nyttigt för höjdarna. Det jag har något emot är att höjdarna förväntas spela med. Att de stämplas som uppblåsta, trista och snobbiga om de inte aktivt deltar i häcklandet av sig själva.
Det är möjligt att Zuckerbergs framträdande var en del av en genomtänkt pr-kampanj. Men om det är så, är tanken bakom det genomtänkta just detta: du måste visa att du kan ta lite skoj. Eller som mobbare på skolgården i mellanstadiet alltid har försvarat sig: ”Fattaru inte skämt?”
Att ha självdistans är en trevlig egenskap. Särskilt om man är framgångsrik. Men det finns andra trevliga egenskaper: värdighet och integritet, till exempel.
Och på det stora hela skulle jag ha föredragit att se Zuckerberg möta
Eisenberg i duell. Utan flabb och alldeles på riktig.