Jag älskar böcker som har sett sig om
Det bästa med gamla böcker är att de har varit med om saker.
Från början köper man begagnade böcker av nödvändighet, för de flesta böcker som är värda att läsa finns ju inte längre i tryck. Man får lita till antikvariaten. Roligast är att själv gå igenom hyllorna. De är nästan alltid sorterade enligt finurliga system som nästan alltid bara är begripliga för någon folkskygg överliggare som nästan alltid slår till reträtt bakom draperiet till pentryt, så snart varningsbjällran i dörren plingar.
Det är vid sådana tillfällen man kommer hem med praktverk om asiatiska dammbyggen, eller beigefläckiga häften om pungdjävlar.
Men oftast vill man ändå få tag på en viss titel och då är det enklast att antikvariatera, eller vad det kan heta, på nätet. Det funkar utmärkt.
Spännande är det också, för böckerna har varit på alla möjliga exotiska platser.
I mina hyllor står till exempel utgallrade böcker från biblioteken i Kensington & Chelsea, Barnsley i Yorkshires koldistrikt och King County i delstaten Washington i Amerika. Den första gruppen låntagare tänker jag mig som rätt flådig, den andra inte så flådig och om den tredje, den amerikanska, har jag inte ens en vag idé. Förutom att de inte gillade just denna bok, eftersom den aldrig varit utstämplad.
Rätt ofta ligger det tidningsklipp i böckerna. Med Robert Graves romaner om kejsar Claudius följde en 40 år gammal artikel ur Sunday Times som ledde i bevis att Claudius mördades av sin fru. Hon serverade honom förgiftad svamp.
Artikeln var mycket noggrant utklippt och ordentligt vikt. De här böckerna, bestämde jag, har tummats av någon som bar tofflor, kofta och glasögon.
Eller möjligen av en hustru med idéer.
En bok jag fick doftade alldeles tydligt piptobak. Och så finns böckerna med små hälsningar.
Häromdagen kom en bok från England med slitet omslag. På första bladet står, med skolflicksprydlig handstil, ”To dear Ernest with love and best wishes for a very Happy Christmas from Eileen”.
Julen i fråga var 1945. Det rådde ransonering, Attlee hade spöat Churchill i valet och på nyårsaftonen skulle efterkrigstidens första bananbåt lägga till i brittisk hamn. Mitt i detta firade Eileen och dear Ernest sin första fredsjul på sju år.
Boken i sig är utmärkt. Men det enda jag kan tänka på är Eileen och dear Earnest.