Dags att växa upp även i Eurovision
Folket är överens: Lägg ner skiten!
Både denna och den mindre lästa kvällstidningens löpsedlar redovisar undersökningar från de svenska folkdjupen. Svensson har fått nog av Eurovision song contest. Inga fler skridskoåkande ryssar, inga armeniska jättekvinnor som sjunger om aprikoser. Nej, lägg ner skiten!
Och så näven i bordet.
Först är det nästan rörande. Lite som under auditiondelen av ”Idol”. Den tondöva tonåringen med finnar och dålig hållning som prompt tänker bli nästa popstjärna. Stöttande föräldrar har förklarat att hennes röst minsann är unik. Inte sällan har en girig sångpedagog instämt i hyllningskören.
Och sedan leds den tondöva tonåringen in framför juryn, som ett lamm till slakt.
Men då är det inte längre rörande.
När tonåringen väst fram ”Killing me softly” med stängda ögon och förnedringen fullbordats med juryns skratt.
Men tonåringen vill inte gå. Hon kan inte tro sina öron. Hörde de inte? Förstod de inte? Min röst är ju unik!
Först utanför studion ersätts chocken av ilska. Kameran fångar varje ord: Jag ska minsann visa dom jävlarna! Den där inkompetenta juryn skulle inte ens upptäcka en stjärna om den så bet dom i röven!
Och det är ju bara sorgligt, ingenting annat.
Numera har jag förstått att tv-kanalerna oftast klipper bort liknande scener. Tittarna står inte ut med cynismen.
Men jag kommer att tänka på dessa djupt sårade tonåringar när jag läser om den svenska vreden kring Eurovision. Signaturen ”Ursamajor” summerar ilskan väl på Aftonbladets hemsida: ”Lägg ner Sveriges deltagande och låt öststaterna fortsätta bäst de vill, med sina bristande musikkunskaper”.
Framstår inte den svenska självbilden allt mer som en motvillig tonåring med näsan mot det brutala vuxenlivet?
Framtidens vedermödor ställda i skarp kontrast mot barndomens soldränkta, korrumperade minnen av jordgubbstårtor och cyklar som aldrig behövde låsas.
Världens modernaste land. Dessutom både vackert och jämställt och bra på att sjunga. Och ödmjukt!
Men en gång om året hinner verkligheten ikapp. När vår egen Anna/Malena/Charlotte blir utklassad av modernare bidrag från både Georgien och Azerbajdzjan.
Samma chock varje år. Hörde de inte? Förstod de inte?
Och sedan slås näven i bordet, unisont från Ystad till Haparanda: lägg ner skiten!
Och det är ju bara sorgligt, ingenting annat.