Berätta sanningen om att bli mamma

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns en lögn någonstans mellan riktiga mödrars berättelser om att få barn och den bild som media ger. Några vänner har precis fått barn. Jag är nyfiken och frågar så klart: Hur många timmar tog förlossningen, gjorde det ont, hur känns det nu?

Och blir förvånad över hur mycket man vet om vissa saker som gäller att föda barn och hur lite man vet om andra. Jag tänker då på bilder som skapats åt en i tidningar, filmer, reklam. Jag vet att det gör ont, jag vet att man förväntas få gröt i huvudet, att sexlusten bleknar men återkommer och så vidare.

Men jag visste inte hur den smärta som man upplevt i underlivet så att säga kan bilda en mental spärr lång tid efter förlossningen vad gäller intimitet, jag visste inte mycket om de motstridiga moderskänslorna eftersom de verkligen inte får plats i tidningsreportagen, i synnerhet inte i reklamen. Jag visste inte, som en vän sa: ”Ta en lång titt på ditt underliv innan, för efteråt kommer du inte att känna igen det.”

Min väninna menar att bilden av att få barn är så förljugen, så sockervadderad att det kan bli en riktig smäll när man själv befinner sig mitt i:

”Som kvinna förväntas man bli världens lyckligaste för att man fött barn. Det ska automatiskt infinna sig ett rosa skimmer över ens liv. Jag var inte förberedd på smärtan, på kraftproverna för min kropp, att det skulle göra så ont efteråt att det var svårt att gå. Jag tycker att det var skithäftigt att föda fram barnet, det var efteråt som det var jobbigt. Underlivet hade fått sig en rejäl omgång om man säger så. Och ändå förväntas man vara supermamma med en gång.”

I tidningsreportagen handlar det ofta om olika förlossningsmetoder eller hur hela livet förändras dramatiskt och får en ny dimension och gör att man inser att ingenting annat egentligen betyder något, att barn är meningen med livet. Till viss del kanske det finns en poäng med att man inte vet exakt hur jobbigt det kan vara, så att man inte går omkring och är livrädd i nio månader.

Samtidigt måste vi prata mer om de mindre rosaskimrande delarna av att få barn för då slipper kvinnor känna sig onormala. Rädda för underlivet som förändras, för den psykiska spärren som fortfarande kopplar underlivet till smärta och inte orgasm, känslor av att inte vara den perfekta mamman med en gång. Att stå vid vaggan och titta på sitt nyförvärv och undra vem det är, ska jag ha ansvar för den där nu...?

Det handlar då mycket om att göra sig av med bilden av att kvinnor är födda mammor, att det ligger i våra gener och vi bara ska veta vad vi ska göra och hur vi ska känna och varför vi mår som vi mår.

Det som vissa tror är en hyllning till kvinnan kan bli en förbannelse. Om man förväntas vara den suveräna modern och inte kan leva upp till det, vari består ens värde då? Och hur gjorde kvinnor förr i tiden? Pratade man med varandra för 100 år sedan eller led man i det tysta? Föreställ er känslan av att inte veta om man är normal eller inte för man har ingen att jämföra sig med.

Jag skriver inte detta för att det kommit någon ny studie som visar att förstföderskor är mer rädda eller något sådant. Jag skriver det för att flera vänner fick barn förra året och säger samma sak. Vissa saker var de inte förberedda på för ingen hade berättat om dem. Inte ens på mödravårdscentralen lades det någon vikt vid dessa mindre ”roliga” bitar. Kanske för att man som havande inte frågar om sådant som man inte tror ska hända.

Och är det någon som kan göra en insats i form av upplysning och information så är det förstås media. Visa upp lite gråskimmer också. Berätta som det är. Det kan inte skada. Och jag tror att ni kommer sälja fler tidningar om ni berättar ”sanningen”. ”Efter förlossningen – om detta må vi berätta” är väl en bra rubrik?

Belinda Olsson