Fånigt leende smeker jag mina kostymfilmer
Snön faller rakt ned, finkornig och lätt som florsocker. Allt är idyll och till och med mammalediga trettionågontingar, som insett att de inte kommer att hinna öppna butik, eller ens klä om soffan när de är ”lediga” med den här ungen heller, bär fånigt lyckliga leenden. De skjuter sina terrängvagnar i trebredd, som ystra pansarlinjer i Ardenneroffensiven. Kanske säger de något uppskattande om SMHI i Norrköping.
Vit jul. På tiden.
Snöromantiken får oss att göra märkliga saker: själv kommer jag hem med fyra köpfilmer, 99 spänn styck. Det står BBC på allihop, omslagen pryds av herrar i hög hatt och damer i bahytt. Läser man det finstilta är det idel Austen, eller nästintill. För julen är kostymfilmernas högtid och snön hade knappt börjat falla förrän handlarna vädrade kommers och plockade fram de stora bygdegårdsborden, fullstaplade med yviga polisonger, skira parasoll och löddriga springare.
Och så står man där, lika fånigt leende som alla andra, och smeker sina nyförvärv. För i år ska det bli en sådan där drömsk jul. I år ska man sitta i sin favoritfåtölj, med något starkt och varmt i glaset. Man ska placera hunden i knäet, tända en brasa och ställa änglaspelet på lagom avstånd. Det ska snöa stilla utanför fönstret. Och sedan ska man trycka på play.
Det man inte ser framför sig, fast man har det framför sig, är den lilla rutan längst ned på baksidan av fodralet. Den som talar om att den ena BBC-serien är 5 timmar och 42 minuter lång. Den andra är 4 timmar och 53 minuter, den tredje…
Ja, om man verkligen satte sig ned och gjorde lugn jul på riktigt skulle man inte vara färdig förrän vid midsommar. 2012. Sannolikheten att hunden behöver ut dessförinnan är stor.
Det som kommer att hända är förstås det vanliga. Man kommer att äta och umgås och ha trevligt. Man kommer att diska, rensa avlopp och somna sittande. Då och då kommer man att kasta en längtande blick på traven med filmer. Och plötsligt är det 2010.
I januari är filmtraven i vägen, så den åker in i ett skåp. Där ligger krinolinerna och kavalleribyxorna och väntar på sin stickreplik. Men mörkret och tystnaden omsluter dem i evighet. Eller åtminstone till nästa januari, när skåpdörren öppnas och de får sällskap av ännu en laddning julfilmer som aldrig hann spelas.