De förstod – men teg
Låt oss tala om skuld.
Inte den som avgörs bakom stängda dörrar i hovrätten i Malmö, den där tv-kirurgen Carl Troilius riskerar sex års fängelse för grov våldtäkt.
Jag syftar på en helt annan skuld.
Den som är kollektiv och knäpptyst.
Skulden som tittar fram mellan raderna när jag läser förhören i polisens förundersökning.
Där berättar flera kollegor på Plastikkliniken i Malmö att de under lång tid misstänkte att Troilius förgrep sig på sina patienter.
Men de lät honom hållas.
När den berömde kirurgen stängde in sig med nedsövda kvinnliga patienter valde personalen att gå hem med ont i magen.
När en patient berättade för företagets fackrepresentant att hon vaknat upp efter en bröstoperation med smärtor i anus hände ingenting.
Kollegorna förstod, men blundade och teg.
Sanningen är aldrig svart eller vit. Verkligheten existerar i gråskalorna. I de mänskliga bristerna som vi alla försöker förtränga.
Här handlar det om feghet. Om att inte vilja förlora sitt jobb. Att titta åt ett annat håll.
Som fångvaktare i ett koncentrationsläger.
I morgon går sköterskorna och läkarna på Akademikliniken – som företaget nu heter – till sina jobb igen. Söver och opererar nya patienter med nya namn. Men de kommer att utöva sina yrken med samma inkompetens.
Feghet är inget brott. Men det är vår medmänskliga plikt att besegra fegheten inom oss. Och det är en läkares förbannade jävla jobb att värna om sina patienters säkerhet.
Om man misstänker att en läkarkollega förgriper sig på en patient räcker det inte att, som en av Troilius kollegor, tänka:
– Jaha, en till.
Men nya vd:n Sabina Gehrmann vill inte uttala sig om kollegornas skuld. Hon nöjer sig med att rabbla tomma managementfloskler.
– Man skulle kunna säga att kliniken fått en ansiktslyftning, säger hon.
Sabina Gehrmann säger också att de anställda nu vill gå vidare.
Men frågan borde vara motsatt. Borde de ens få arbeta vidare?
Läs förundersökningen. Där står det svart på vitt att sköterskor och läkare valde att tiga och blunda.
I stället tvingades en 23-årig patient, hon som enligt tingsrätten våldtogs och förnedrades, hon som personalen på kliniken skulle ha skyddat, ta kampen ensam.
Det är fegt och uselt.
Det är att misslyckas med det allra mest grundläggande i att vara människa.
Och den skulden, den skammen kan ingen ansiktslyftning dölja.