Varför så rädd för att dricksa sig mänsklig?
När som sommaren sneglar på almanackan, harklar sig och säger något om refrängen, bryter en försenad rötmånadsilska ut i min lokaltidning. Det är så nära den folkliga resningen på Tharir-torget vi kan komma här
i Vasastan: ett tiotal läsare har författat harmsna insändare. Antagligen ligger ännu fler, opublicerade, på
redaktionen.
”På en del restauranger läggs all dricks i en pott och personalen delar på pengarna. Det kan ju tyckas juste, men varför ska gästerna betala extra? Restaurangmaten är sällan värd sitt pris i dag.”
”Jag räknar alltid med bra service och ger ingen dricks ändå, dricksen kan ses i att jag går tillbaka till restaurangen en andra gång. Jag ger heller ingen dricks till bilmekanikern, frisören, banktjänstemannen, dagisfröken, bussföraren eller skräddaren.”
”Det här är inte USA där serveringspersonal lever på slavlöner och är
i behov av dricks för att klara dagen,
det här är Sverige.”
”Dricks till bartender? Det var det dummaste jag hört!”
”Jag förstår över huvud taget inte problemet: dricksen avskaffades för flera årtionden sedan, i utbyte mot att restaurangpersonalen fick höjda
löner, som ska gå att försörja sig på.”
Tonläget, mina vänner, tonläget.
Det är inte pengarna, inte tanken på att skiljas från ett par tjugor extra, som får mina grannar att tugga på mattan. Dricksen stör deras ordningssinne. Varför ska just serveringspersonal ha dricks? Det är bara en otidsenlig tradition. Och dessutom har arbetsmarknadens parter fattat beslut i frågan. Dricksen är ”avskaffad”. I demokratisk ordning. Hör ni det? Va!?
Oookej. Men ni kan väl sitta ned. Varför så upprörda?
Jag tror att jag vet. Att ge dricks är att ge ett omdöme. Och att ge ett
omdöme är att tvingas ha ett. Att stå för något, ta ställning, utan att hänvisa till en tabell, en utredning, ett protokollfört beslut eller ens en nota. Att ge dricks är att vara en person, med eget ansvar för sina värderingar. Att utsätta sig för risken att ge för mycket och känna sig lurad, eller ge för lite och betraktas som sniken. Dricksen är en liten aning om att vad än stat, fack, arbetsgivarorganisationer och riksförbund avskaffar, kan de aldrig avskaffa pinan att vara människa. På alldeles egen hand.
Därav ilskan. Sveriges hela moderna historia finns i de där insändarna.