En ny katastrof har drabbat oss
Vissa dagar är skörare, skirare och uppmanar till mer kärlek än andra. I dag är en sådan dag.
Jag glömmer aldrig den 26 december 2004.
Annandag jul och vi vaknar till den fullständigt ogripbara berättelsen om en 30 meter hög vägg av vatten som ska ha sköljt in mitt i paradiset som på några minuter förvandlats till helvetet.
Vi vaknar till ordet tsunami.
Vi vaknar till en lamslående oro över alla som firar jul i Thailand och med känslan av att det hade kunnat vara vi. Vi hade bokat biljetter, men bestämt oss för att fira jul hemma i stället.
Vi vaknar till en av de värsta naturkatastrofer som drabbat vår jord. Sverige är det ickeasiatiska land som drabbas hårdast, med 573 döda och saknade.
Sist så många svenskar dog vid ett och samma tillfälle var tydligen i slaget vid Poltava 1709.
Sedan dess har vi levt hyfsat förskonade i det här landet.
Odlat tron om att vi är osårbara.
Att vi är trygga.
Att inget når oss.
Dödsvågen sköljer också bort alla våra föreställningar om att vi lever med ett starkt myndighetsskydd. Den dåvarande regeringens katastrofberedskap visar sig återigen vara en katastrof.
Utrikesminister Laila Freivalds går på teater samma kväll som 573 svenskar mist sina liv. Hon vet inte ens i vilket land Phuket ligger.
Regeringen verkar inte ha lärt sig någonting efter Estoniakatastrofen tio år tidigare. Oroliga anhöriga får vänta alldeles för länge på information om vad som egentligen har hänt, våra högsta ledare agerar totalt irrationellt.
I stället får vi en ny pålitlig hjälte, den 40-åriga småbarnsmamman – tillika marknadschefen för Fritidsresor – Lottie Knutsson som vågar ta ansvar, se oss alla i ögonen i morgonsoffan, säga som det är och leda oss genom krisen.
Trots att tidningarna ägnar nästan ett år åt att försöka sätta dit syndabockar, förstår vi att ingen hade kunnat hindra den här vågen.
Den är ingens fel.
Sorgen blir inte mer uthärdlig för att vi hittar ett svart får.
Tio år senare är den här dagen fortfarande skör. En dag nära de döda. De som gått före oss, som påminner oss om att allt är ändligt, att vi borde stanna upp och se det vackra, se det vi har och dela med oss av det.
I Syrien har cirka 200 000 personer dött i den här pågående katastrofen. Det är nästan lika många som dog i tsunamin.
Några få av de som flytt det här kriget har fått asyl här i vårt land, ändå tycker 14 procent av svenskarna att det är för många.
Det är en ny katastrof.
Himmel
Att vi gick lite kyla till slut. Att marken frös och ett gnistrande täcke la sig över Stockholm. Vi behöver det för att inte helt vilja gå i ide.
Helvete
Inte en till gräddstinn anrättning på hela året, tack! Julmat känns alltid som en bra idé innan det stora kalasandet, men nu så här i efterhand som fullständigt poänglöst.