Svårt att tro att högste chefen var ovetande
- Vi har ju fan ingen annan uppgift än att hålla svensk sysselsättning i gång, dundrade Leif Östling, en av svenskt näringslivs tungviktare, och dunkade näven i vittnesbåset.
Kände han sig pressad av åklagarens påståenden om olagliga miljardaffärer mellan Scania och Saddam Husseins blodiga regim?
I sal 26 i Rådhuset i Stockholm fortsatte under tisdagen följetongen det har varit märkligt tyst om i tidningar, radio och tv.
Två högt uppsatta direktörer på Scania är åtalade för att ha kringgått blockaden som FN försatte Irak i efter Kuwaitkriget 1991.
För att fortsätta kunna betala ut lön till bödlar och torterare och hålla de vidlyftiga sönerna på gott humör gick Iraks diktator runt sanktionerna och utfärdade ett dekret som stipulerade att utländska företag skulle betala tio procent av varje kontrakt direkt till regimen.
Leif Östling, Scanias förra vd, numera toppchef på Volkswagen, var inkallad som vittne av statsåklagare Nils-Eric Schultz för att svara på frågor om vad han kan tänkas veta om kollegornas misstänkta kriminalitet.
Näringslivslingo som "performance bonds", "regressrätt" och "kickbacks" flög fram och tillbaka i salen.
Det var med varierande framgång som Östling försökte parera åklagarens omfattande dokumentation som tyder på att 24 olagliga affärer genomfördes mellan Scania och irakiska bulvanföretag mellan åren 2001 och 2003.
Frågade ni mellanhänderna om de betalade tio procent till Irak? undrade Schultz.
– Nej, man får inte ett vettigt svar. Det är krämare rakt ut, svarade Östling.
– Gör Scania affärer med krämare? fortsatte åklagaren.
– Det är de företag som finns tillgängliga där ute. De går inte att lita på utom möjligen då man tittar på dem genom en gevärsmynning, förklarade direktören.
– Det var tuffa ord, log åklagaren.
Östling, klädd i grå kavaj och svarta byxor och utrustad med det auktoritära självförtroende som många år i maktens centrum tenderar att skänka män, bedyrade att de åtalade är oförvitliga tjänstemän.
Som part i målet slapp han avlägga vittnesed och hade därför ingen skyldighet att hålla sig till sanningen.
Jag försöker med dessa ord inte insinuera att Östling ljög, men om nu åklagarens påståenden stämmer så är det svårt att tänka sig att högste chefen var ovetande.
Då handlar det trots allt om affärer på en dryg miljard, om hundra miljoner rakt ner i Saddams ficka.
Åklagaren jabbade vidare. Ett internt Scania-dokument presenterades.
"Upliften på 10 procent från irakierna har medfört att Scania inte längre har direktkontakt med kunderna. Det handhas av mellanhänderna i form av traders".
- Jag tolkar detta som att det var svårt att göra affärer med Irak, svarade vittnet och dunkade än en gång näven i bordet.
Ja, det blev irriterat några gånger. Vilket möjligen beror på att Schultz under utredningen i intervjuer sa att Östling riskerade åtal. Direktören anmälde detta till Justitiekanslern, som kritiserade Schultz. Åklagaren i sin tur tyckte att JK hade fel. Det var ett liv och ett kiv.
Förhöret stökades undan på någon timme utan att vi blev särskilt mycket klokare. Advokaterna ställde några förströdda frågor, varefter det var dags för paus.
Det var en snöblaskig dag i Stockholm och på vägen ut ur salen viskade Scanias chefsjurist "bra" till Leif Östling.