Gamla stan är så mycket mer än coronans spökstad
Det är i det förflutna vi finner Gamla stans framtid.
Carina Eneroth, som förvaltar arvet av en tvåhundraårig hantverkartradition, är säker på den saken.
– Genuint kunnande och fina produkter är vår nyckel till överlevnad.
Det är inte svårt att hitta anledningar till att vilja be en bön för att hon kommer att få rätt.
Ta bara att det i det lilla och trånga arbetsrummet bakom Skomakeri Framåt på Sven Vintappares gränd ännu tjänstgör hundra år gamla maskiner.
Eller att guldfärgade platåskor till höstens uppsättning av Mama Mia the Party i Göteborg nyss har anlänt och ska piffas upp.
Carina Eneroth visar upp en modell av en groteskt uppsvullen fot och berättar att hon även gör skor åt personer med diabetes som riskerade amputation.
Men så är hon också vid 56 års ålder Sveriges enda verksamma beställningsskomakarmästare och har gått den långa vägen med dåligt betalda år som lärling och stränga mästare som noggrant synade gesällproven.
Butiken har hon tagit över efter familjen Karlsson, som varit i branschen sedan mitten av 1800-talet.
I dag arbetar fyra kvinnliga skomakare i butiken och bland kunderna finns såväl ministrar och kungligheter.
Vilka, vill jag ju veta, men det visar sig inte överraskande vara en lönlös fråga.
– Jag är förhindrad att nämna namn.
Redan i januari märktes en nedgång i Gamla stan. De asiatiska turisterna dök aldrig upp.
I mars slog det till på allvar. Skomakeriet är inte beroende av turismen, men människor började arbeta hemifrån, Gamla stans kontor tömdes, antalet kunder som kom in för att få skor reparerade minskade.
– Jag tror att vi har förlorat 30 procent av vår omsättning.
Carina Eneroth pratar fort och engagerat. Är tacksam att intervjua. Korta frågor ger långa svar.
Men i telefon några timmar tidigare var hon en smula misstänksam och ville veta om jag tänkte skriva ytterligare en av de där eländestexterna om stadens hjärta som förlorade turismen och knäar under hot om undergång.
Jag förstår henne, det är ingen rolig bild, framförallt inte för dem som arbetar och försöker överleva i Gamla stan, helt sann är den inte heller, det sjuder av verksamhet och lust inför framtiden i de gamla gränderna.
Någon minuts promenad längs Västerlånggatan ger å andra sidan vid handen att den mediedramaturgiskt tacksamma skildringen av en spökstad inte heller är falsk.
Kvinnan som äger café Schweizer öppnar dörren och ropar att hon har haft stängt i tre månader och att hon flydde från kriget på Balkan på 90-talet men nu befinner sig i ett krig som det inte går att fly från.
Carina Eneroth är betydligt mer optimistisk än så.
Boende, fastighetsägare, företagare, de är nästan 300, har gått samman och nätverkar. Cykelhandlaren har gått i pension och projektleder.
”Hållbart och lustfyllt Gamla stan i samverkan” heter organisationen. Ett roligare namn kunde ha valts, men jag antar att det inte är mitt problem vad de heter.
– Det tar nog tid för den internationella turismen att komma tillbaka. Jag hoppas och tror att vi kan locka hit fler svenskar och stockholmare.
Sant är att kvällarna numera är ödsliga i de trånga gränderna och att krogarna på turistgatorna går på halvfart, om ens det.
Å andra sidan begick männen som i går försökte råna en kvinna med ett pistolliknande föremål ett misstag som valde Gamla stan.
Några handlare såg vad som hände och jagade iväg dem till Riddarholmen.
När poliserna som kom till platsen en dag ska summera sina yrkesliv torde inte gripandet av dessa rånare framstå som något av deras svårare uppdrag.
