Tack för kaffet, social- ministern
...men det politiska budskapet brydde sig ingen om
Ni vet hur
det kan vara ibland när man vill berätta något viktigt. Något sådant där som man gått och tänkt på länge. Kanske ett beslut man fattat.
Något man till och med är lite stolt över.
Det liksom bubblar i kroppen. Det är svårt att hålla sig. Budskapet vill ut, alldeles av sig självt. Och så släpper man ut det.
Men det blir ingenting. Puff, säger det bara, som en våt femöressmällare. Fjutt. Piff. Ingen reagerar. De bara tittar, halvt ointresserat. Börjar fråga om annat. Petar sig lite lojt i håret.
Då vet ni hur det är att vara minister. Och det hjälper inte ens att man bjuder på tårta.
Lars Engqvist, han är
vår alldeles egen socialminister, berättade om utlandsfödd sjukvårdspersonal i går. Det kan göras mer för att dessa starka och friska osvenskar ska kunna ta hand om oss skraltiga, skröpliga, utbrända svenskar som ständigt går in i väggen. Och det, bestämde regeringen i går - för de bestämmer sig alltid på torsdagar - ska det bli ändring på. Så ministrarna sa åt Socialstyrelsen att göra något åt saken.
Är man socialminister är det sådant man gör. Det är väl inte så konstigt att man vill berätta om det? Men vi satt där, en så där tjugo journalister under bar himmel på innergården i regeringens Rosenbad. Ingen hade ens lust att kosta på sig ett uppmuntrande leende. Puff. Fjutt. Piff.
Socialministern, som
annars är rätt mån om vår hälsa, hade ändå bjudit till. Han hade skaffat två vackra tårtor från NK. En med jordgubbar och grädde. En med frukt och gelé. Stora modellen, båda två. Han hade kokat kaffe till två stora pumptermosar. Burit mineralvatten så att ett helt bord var fullt. Det såg ut som om han var nyklippt också. Kort, vårdat och trevligt. Nystruken sommarskjorta och marinblå byxor. Men inte hjälpte det. Vi satt där och såg halvpurkna ut. Det var inte ens alla som tog för sig av tårtorna.
Margareta Winberg,
hon är sommarchef för regeringen just nu, var där också. I en vacker blå kjol med fredsduvor på. Fast i den realistiska stilen.
Varannan duva steg uppåt, varannan var på väg att störta. Ungefär som i Mellanöstern. Hon ville prata om kvinnor och män, förstås. Och om Lukas Moodysson, som väl är någonstans mittemellan.
I går bestämde nämligen regeringen en annan sak också. Den bestämde att alla gymnasieelever i årskurs ett och två ska kunna se statsregissör Moodyssons senaste film Lilja 4-ever i skolan. Efteråt ska de diskutera filmen. Sådant är viktigt för att vi ska få ett jämställt samhälle utan könshandel, sa Margareta Winberg.
Det var faktiskt någon enstaka journalist som nickade allvarligt precis när hon sa det. Och videofodralen med gratisexemplar av Lilja 4-ever tog snabbt slut. Men puff. Fjutt. Piff. Så ställde någon en fråga om onani. Kunde inte sjukvårdspersonal få hjälpa sjuka och handikappade med sådant? Särskilt nu när det framkommit att onani är sunt och nyttigt, inte bara för själen, utan även för prostatan?
Det finns inga sådana planer, kan Aftonbladet meddela. Det var Margareta Winberg och Lars Engqvist ense om.
Sedan började det.
Ni vet vad. EMU. För det var inte tårtan och kaffet som hade dragit i värmen. Inte det planerade budskapet. Inte ens mineralvattnet. Det som hade dragit var förstås Margareta Winberg. Och möjligheten att klämma ur henne något EMU-negativt. Helst något som får Göran Persson att trilla ur hängmattan av ren ilska. Plötsligt blev det faktiskt lite liv och engagemang i drevet.
Puff. Fjutt. Piff. Det är en ministers lott. Ändå var jordgubbstårtan riktigt god.
