I verkligheten finns det fler berättelser
Solen har gått ned. De trånga gatorna är fulla av jublande människor. Tutande bilar.
Nästa dag ska tidningarna skriva om spontana glädjescener i centrala Milano efter Inters så hett efterlängtade seger i Champions League.
Men ännu är det lördag kväll och på en krog i närheten av Porta Venezia sitter min vän Martin.
Han vet inte vad han ska känna. Vemod, kanske.
Tidigare under kvällen har han legat på hotellrummet och sett Inter kontra sönder tyskarna i finalen, sett den forne lagkamraten Zanetti lyfta den stora bucklan över huvudet.
Det hela är en mycket egendomlig slump. Martin har rest till Milano för att närvara vid vännen Ryans bröllop. Samma helg som Inter vinner Champions League.
För sex år sedan bodde Martin här. Sjutton år gammal och ungdomsproffs. Inter hade värvat honom från Örebro SK. Det svenska pojklandslagets kapten. Framtiden.
Redan som tioåring hade han tränat stenhårt. Tre timmar om dagen. Hundra situps och fyrtio armhävningar varje kväll.
Fotbollsvärlden älskar sina berättelser. Om pojkdrömmen finns två: en söt och en bitter.
Den om Zlatan som inte platsade i Malmö FF:s juniorlag men ändå blev stjärna i FC Barcelona. Och den om Tony Flygare som ansågs vara den stora talangen i samma juniorlag, men till slut hamnade i division 4-laget BW 90.
Den som vann och den som förlorade. Inga gråzoner.
Men i verkligheten finns fler berättelser. En handlar om min vän Martin. Först drömde han drömmen. Sedan levde han drömmen.
Nio månader senare vaknade han på en psykiatrisk klinik med djupa sår i handlederna. Han hade känt sig instängd, ville vara mer än en fotbollspelare, ett tröjnummer. Kontraktet bröts och Martin for hem. Han lade fotbollsskorna på hyllan. Arton år gammal.
Men i kväll är Martin tillbaka i Milano. Som en annan människa. Nu bor han i Berlin och försörjer sig som musiker under artistnamnet Waldemaar. Fotboll ser han knappt ens på teve längre.
På gatorna firar människor och på teven ser han de forna lagkamraternas pojkdrömmar förverkligas. Han vet inte vad han ska känna. Jo, ett stråk av vemod finns där medan han petar i sin carbonara. Men ingen avund, ingen sorg.
Nu är musiken viktigast. Och kvällen innan uppträdde han på en rockklubb i centrala Milano.
Tänk om han vetat det som tioåring, att det finns fler drömmar.