Det här mackbesöket glömmer jag aldrig
För inte så länge sedan fick jag göra en oplanerad blixtutryckning till en närbelägen stad. Det fanns risk för dramatik, möjligen även tragik. Jag borde vara på plats.
Väl framme hade dramatiken lagt sig och tragiken hade aldrig kommit närmre än en svag aning av ödesmättat visslande i vinden.
Det var bra. Men timmarna hade gått. Jag hade rest mig precis när middagen skulle börja. Nu var det sen kväll, månen lyste på viltstängslen och åtminstone trekvart återstod av bilfärden hem. Extraordinära omständigheter, med andra ord. Sådana som tillåter extraordinära åtgärder.
Därför bestämde jag mig för att köpa något att äta på en Statoilmack.
Jag lovar er att jag var riktigt upprymd. Kanske berodde det delvis på att det hemska hade förblivit ohänt, men bara delvis. Det var själva tanken att äta på Statoil som fyllde mig med förväntan.
Det kändes som att vara fjorton och ett halvt och precis ha sparat ihop tillräckligt med jultidningspengar för att köpa den där mopeden med jackad kolv.
Jag vet inte hur många mackar jag besökt. Rätt många. Inget av besöken har lämnat några outplånliga minnen. Det är en rutin, som att tandtråda sig.
Man slangar sina liter, stirrar tomt på löpsedlarna, drar sina kort och tackar nej till kvitto. Men den här gången kommer jag aldrig att glömma.
Ni har alla varit med om något liknande. På något sätt. Kanske har ni stirrat på trekanten högst upp i webbläsaren som markerar var ni ska trycka för att gå ett steg tillbaka. Ni har alltid sett den som en pil som pekar åt vänster, ut från skärmen: bakåt. Så plötsligt inser ni att det inte är en pil, det är just en likformig triangel. Man kan lika gärna se det som att den pekar nedåt till höger. Eller snett upp i himlen. Att ni har sett den peka entydigt vänster/bakåt, beror bara på att ni bestämt er för det.
Plötsligt är triangeln helt annorlunda.
Precis så var det att kliva in på macken den här gången. Jag har sett korvarna rulla på sina valsar tusentals gånger. Noterat menyförslagen och den rostade löken.
Men allt det där har alltid varit till för någon annan. Nu var det till för mig. Det var som att kliva in i en spännande dröm.
Jag skulle vilja ta detta tillfälle att tacka Statoil i Knivsta för äventyret. Det var värt varenda krona.
Burgaren i sig var väl sådär.