Ingen vill ha drastiska samhällsförändringar
Det gnälls en hel del över att partierna är så lika, att valet blivit som en fotbollsmatch, att det saknas ideologi och visioner och var är samhällsförändringen och reformerna och de djärva greppen?
Men de finns ju där, om vi så vill. Det är ingen konst att ha omvälvande idéer. Det är tvärtom det lättaste som finns. Det är bara att hala fram kompassen, ta ut tangentens riktning och börja trava.
Inget hindrar Lars Ohly från att kräva förstatligande av alla borgerliga medier, hundra procent i arvsskatt, försvarsallians med Kuba, folktribunaler och norrländsk internering av ”nyliberaler”.
Inget hindrar Fredrik Reinfeldt från att kräva inkomstgraderad rösträtt, obligatorisk morgonsamling med kungssång, arbetsförbud för fackliga bråkstakar och ett återinförande av lösdriverilagarna.
Inget hindrar ens Maud Olofsson från att kräva ... ja, fem öre mer för mjölken, eller vad Centerns genom historien största ideologiska fråga nu kan tänkas vara.
Friheten är lika stor för personer som inte är partiledare. Det gäller till och med alla dem som gnäller i tidningar, radio och tv om att partierna blivit så lika. I stället för att bara gnälla kunde de själva formulera visionära, ideologiska förslag av den sort de säger sig sakna. Rejäla löntagarfonder, till exempel. Eller totalt bilförbud. Eller obligatorisk barnbegränsning.
Eller slipstvång i tv.
”Medierna” är inget hinder, tvärtom. ”Medierna” skulle drägla av åtrå om någon hyfsat respekterad person föreslog något riktigt radikalt, alternativt reaktionärt.
Ändå gör ingen det. Märkligt, eller hur?
Egentligen inte. För det finns ju ett skäl till avsaknaden av genomgripande, drastiska förslag: i själva verket vill nästan ingen ha genomgripande, drastiska samhällsförändringar. De flesta av oss är missnöjda med något, men i botten är vi småborgerligt smånöjda med det mesta. Eller åtminstone tillräckligt smarta för att veta att inget kan ställa till med så mycket elände som en politiker med ”visioner”.
Jättelika ideologiska klyftor är något som hör till samhällen som befinner sig i puberteten. Vi bor i ett samhälle som blivit medelålders. Det må vara tråkigt, men det är varken dumt eller ytligt. Dum och ytlig är däremot nostalgisk längtan efter radikala vansinnigheter, bara för att sätta piff på valrörelsen.