Våra dagar är fyllda av låtsaskompisar
Ni kommer säkert ihåg upplägget i ”Matrix”. Folk går omkring i en alldeles vanlig amerikansk värld. Inget paradis. Sjukdom, fattigdom, död, parkeringsproblem och mjölk som surnar. Alldeles verkligt, alltså. Fast det är bara ett påhitt. Den verkliga verkligheten är att alla ligger som matjessillar i vätskefyllda kuvöser med bredbandskopplingar i ryggmärgen.
Världen de upplever är ett dataprogram.
Upplägget är i bästa fall en gymnasial konspirationsteori, i värsta fall en solid grund för sinnessjukdom, men det spelar ingen roll. Det funkar rent dramatiskt. Det som gör storyn riktigt obehaglig är just att den falska verkligheten är precis så jävlig som verkligheten är. Efter att ha sett filmen – eller, om man orkar, filmerna – är det svårt att inte betrakta vardagen med misstänksam skepsis.
Åtminstone i några timmar. Hänger det kvar längre tycker jag att du ska prata med någon.
En sak man inte får veta i Matrixfilmerna är om folk i sina låtsasliv tittar lika mycket på tv, surfar lika mycket på nätet och bokar lika många resor till tillrättalagda semesterbyar som vi gör. Svaret måste väl rimligen vara ja, eftersom låtsasverkligheten ska verka alldeles verklig.
Om ni hänger med.
Det innebär i så fall att folk som lever i den här drömmen drömmer sig bort.
De sitter, till exempel, framför tv:n och blänger på ett program om något konstnärspar som skaffat sig ett stenslott i en fransk avkrok. De drömmer i drömmen om att drömslottet är deras.
Vi ska inte gå längre på Matrixspåret, i omsorg om hälsa och sinnesfrid, men vi har redan kommit fram till något: Flykten från verkligheten är en omistlig del av vår verklighet. Utan den skulle verkligheten verka falsk.
Man kan till och med säga att vi lever i en slags Alfons Åbergig Mållgan-värld: Våra dagar är fyllda av låtsaskompisar på film, i tidningar, tv och musik. Visst, vi knogar på, men vi lägger ett soundtrack över alltihop med Ipoden. Vi ser fram emot nästa träff med hemmafruarna på Wisteria Lane eller Johnny Depp i skojig hatt. Vi blänger på bostadsannonser som inte har ett dugg med oss att göra, för det känns bra att låtsas att de ändå har det.
Något av det verkligaste vi har är helt enkelt våra fantasier. En del skulle kalla det osunt. Jag tycker att det är ganska rörande.