På onsdag kidnappar vi en riktig 100-åring

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Detta är privat och egentligen inte mycket att orda om. Men vi är några släktingar som på onsdag i Limhamn kidnappar Moster Ebba. Kusin Gun sätter henne i sin Merca. Utan att ange målet säger vi: ”Nu, Ebba, ska vi åka och äta middag på en plats som vi vet att du tycker mycket om.”

Med Ebba i baksätet tar vi bron över till Köpenhamn. Vi kör ner genom Danmark och tar färjan över Fehmarn Sund. Efter fyra–fem timmar är vi framme vid ett hotell i Lübeck och övernattar. På Restaurant Zimmermanns Lübecker Hanse äter vi dagen efter födelsedagsmiddag med Ebba.

Vi hurrar och vi sjunger ”Ja må hon leva uti hun ?”

Leva uti v a d !? Stopp! Vi har diskuterat det. Vi vet att det kommer att kännas opassande att sjunga ”? uti i hundrade år.”

För det är just 100 år Moster Ebba fyller den dagen. Men vi kommer säkert på något: ”? uti tvåhundraåtti år” låter bra även om det inte stämmer med takten.

Betänk detta: När Ebba Johansson föddes i Växjö den 25 januari 1907 hette Sveriges kung Oscar II. Det var fortfarande sju år kvar innan världskriget skulle bryta ut – och det var f ö r s t a världskriget. När andra världskriget rasade var Ebba en mogen kvinna långt upp i 30-årsåldern.

1907 var Adolf Hitler en ung talang på väg till Wien för att bli konstnär. Winston Churchill var 32 och hade just kommit in i parlamentet. Josef Stalin satt i fängelse för bankrån. Nobels fredspris hade just delats ut till den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt därför att denne mäklat fred i det rysk-japanska kriget. Den ryske revolutionären Lenin hade flytt till Finland.

Det fanns bilar i Växjö. Men bara ett par. Det fanns inte mobiltelefon, inte mikrovågsugn och inte nylonstrumpor. Det fanns inte miljöaktivister eller kvinnliga präster. Kvinnor saknade rösträtt. Musiken som spelades var inte rap, nej, inte ens rock.

”Det är så länge sedan”, berättade jag just för mina barnbarn, ”att det inte fanns fjärrkontroll till tv-n.” De stirrade förundrade på mig och jag lade till: ”Det fanns inte ens tv.” De trodde mig inte.

Det året fick London sin första taxibil. Baden-Powell startade scoutrörelsen. Sven Hedin fann i Centralasien Brahmaputras och Indus källor. Dramatiska teatern i Stockholm invigdes med Strindbergs ”Mäster Olof”. Panamakanalen började byggas. SKF grundades. Mahatma Gandhi levde i Sydafrika och uppmanade landets asiatiska befolkning till civil olydnad.

Samma år som Moster Ebba föddes andra framstående kvinnor, både Zarah Leander och Astrid Lindgren, samt den amerikanska skådespelerskan Katharine Hepburn, den brittiska författarinnan Daphne du Maurier och den mexikanska målarinnan Frida Kahlo. Det föddes pojkar också: Buster Crabbe, amerikanen som skulle simma nästan lika fort som våran Arne Borg, den besjungne nazisten Horst Wessel, författaren Gunnar Ekelöf samt alla tiders bästa serietecknare, Tintins pappa belgaren Hergé.

Alla dessa 1907-or har det gemensamt att de har gått ur tiden. Bara Ebba finns kvar. Hennes egna barnbarn är långt upp i femtioårsåldern. Lillbrorsan är 98. Han spelar tennis.

Därför, Moster Ebba, grattis på hundraårsdagen! (Ni som läser det här, håll det för er själva. Det är ett surprise-party. Inte ett ord till Ebba.)

Och jävlar vad Ebba ska tycka att vårt tilltag är kul. Hon är en av dessa avundsvärda människor som har flera meter CETP i sig, den gen som håller människor alerta och pigga.

Hennes hjärna är vass, minnet skarpt och livslusten på högspänn. Kroppen hänger med. Hon bor i ett äldreboende som är en prydnad för omsorgs-Sverige. Hon går själv till Konsum och handlar. Hon broderar och löser korsord. Hon lär pensionärshemmets kockar att laga mat.

Hon gnäller inte ens över regeringen.

Fotnot: Flera läsare pekar på ett fel i min förra kolumn, en studie av religion som orsak till konflikter. Jag rättar: i Darfur är det i huvudsak muslimer som står mot muslimer. Ingen sida är kristen.

Staffan Heimersson