Himlen är grå och ingen har gjort fel
Oisín Cantwell om den bottenlösa tragedin i Sigtuna
Sal 1, Attunda tingsrätt, en tragedi så bottenlös att det smärtar att andas.
Kvinnan döljer sitt ansikte i bandagerade händer och försöker förklara varför hon dränkte sina söner.
Hennes berättelse är trasig och förvirrad, men ställer en viktig fråga:
När blev Sverige ett land där en människa dukar under i psykisk sjukdom och tvingar sina barn att stanna hemma från skolan utan att någon annan än inkasso reagerar?
Det är en av alla dessa moderna, fantasilöst sterila tingsrätter där människors öden numera avgörs.
Kvinnan är 31 år gammal, håret är kortklippt, hon säger att hon inte orkade längre, barnen skulle få det bättre ”i himlen än på jorden”.
Vänner skulle senare säga i förhör att kvinnan började förändras redan 2010. Hon gjorde sig ovän med alla, sa upp sig från jobbet, började ta lån hon struntade i att betala.
”Vi vill inte bada”
Nu, en kväll i september förra året, tog hon med sig Elias, 4, och Tevin, 8, ner till bryggan i Sigtuna.
Hon gråter förtvivlat när hon berättar, det är svårt att uppfatta vad hon säger.
Pojkarna ville gå hem, de protesterade, mamma vi är trötta, vi vill inte bada.
– Jag puttade ner dem från bryggan. Jag tror Tevin drunknade direkt. Men Elias skrek i flera minuter. Nej, skrek han, nej, nej, nej.
Mitt emot kvinnan, på andra sidan salen, sitter en man i 50-årsåldern med trötta ögon och gråsprängt hår. För juristerna är han målsägande. För oss andra är han pappa till ett av barnen.
Vad anser han om samhället?
Vad rör sig i hans huvud då hans förra sambo berättar om sonens sista ohyggliga stund i livet, om hur pojken grät, skrek, vädjade?
Vad anser han om ett samhälle där en människa kan duka under i psykisk sjukdom och hålla barn hemma från skola och förskola i veckor utan att någon reagerar?
Det är kanske om detta, de stora, trasiga hålen i Sveriges skyddsnät, vi bör prata. För juridiskt sett är tragedin banal: kvinnan har förlorat förståndet och kommer att dömas till vård.
Men vill vi verkligen leva i ett land där en människa kan spärra in sina barn och ansvarig myndighet låter det gå veckor utan att på allvar undersöka vad som har hänt?
Inga fel har begåtts
Åklagare Ellen Aule försöker vänligt och tålmodigt få den nedbrutna kvinnan att berätta så detaljerat som möjligt och jag kommer på mig själv med att inte vilja höra talas om att myndigheter skulle nöja sig med några håglösa samtal om jag själv blev tokig och låste in min son i garderoben.
Men skolinspektionen har undersökt tragedin och finner att inga fel har begåtts. Kontakt togs redan första dagen! Visserligen fick ingen tag på kvinnan, men hon skickade ju sms om att pojkarna var sjuka! Och redan efter tretton dagar gjordes en anmälan till socialen!
Sådan är byråkraternas värld. Regler är till för att följas och om regler har följts så är allt till belåtenhet.
I pauserna går pappan ut, tar luft, röker en cigarett. Han vill inte prata. Han säger att det inte finns något att säga, sonen kommer ändå inte tillbaka.
Det är januari i ett uppgivet miljonprogram norr om Stockholm, himlen är grå och ingen har gjort fel.