Vi tror att lite arbete kan lösa alla problem
Jag hörde på radio att en av årets nobelpristagare lade ner arbetet 1986 och stack ut och seglade. I sjutton år. Det går bra att fråga honom om vad som helst inom hans forskningsområde fram till 1986. Raka svar. Efter 1986?
Ingenting. Nitlott. Urkopplad.
Detta tänker jag på. Låt oss kalla det totalsläppet. Modet att kliva av på perrongen och låta verkligheten, som man dittills känt den, snälltåga vidare.
Ni harklar er lite försynt för att göra plats för ett ortnamn: Gävle.
Och jovisst. Många blir snarare totalsläppta. Får biljetten ryckt ur näven och tvingas byta till smalspårig rälsbuss med omskolning. Eller, om ni tillhör de aningen mer direkta: ”Ja vafan, den där amerikanen tjänar ju miljonersmiljoner på patent. Klart att han kan lyxlufsa runt Tahiti. Det skulle alla göra om de hade möjligheten.” Men, se, det tror jag inte alls.
Har ni funderat på varför det var så smart av regeringen att väcka liv i begreppet ”arbetslinjen”? Därför att alla redan höll med.
Vi må i praktiken vara ett fikarastande, sjukpensionerat, möte-resten-av-dagen-tvärsnitt av världsbefolkningen, men vi tror på arbetet. Vi tror på arbetet med en fanatism som skulle ha skrämt sträckbänken av spanska inkvisitionen. Det finns inte ett problem, från liktornar till taskig svenska, som inte kan botas med arbete. Allt som står i vägen för arbete, barn till exempel, förvandlar vi till lönearbete, för att göra det moraliskt försvarbart. Arbete ska ge trygghet, värdighet, mening och identitet.
Därför tror jag inte alls att de flesta skulle segla i sjutton år om de hade råd. En del skulle fortsätta som vanligt och om dessa skulle det sägas att de var rejäla och jordnära. En del skulle pensionera sig, men ägna dagarna åt att prata om sitt gamla jobb med gamla arbetskamrater. En liten handfull skulle våga totalsläppet. Få av dem skulle klara av det. Någonstans på kryss vid Bali skulle de klappa ihop, för utan jobb skulle de inte komma på vilka de var. Den kliniska galenskapen skulle knacka på.
Detta är den tragiska sanningen: vi är vansläktade och förflackade av arbete. Till och med miljardärerna arbetar – oftast mer än andra – för de vet inget alternativ. Utan arbete trasas även deras identitet sönder.
George Smith heter den seglande pristagaren. Kanske världens modigaste man.