Förr var semestern som hemliga lådan
Läs Johan Hakelius krönika
Så här kan man se det: man vet precis vad man får. Tacka nätet för det. Förr, när man skulle åka någonstans, var det som att köpa hemliga
lådan på en bygdegårdsauktion. Det kunde ligga gamla linnedukar och ett par riktigt snygga ljusstakar i lådan. Den kunde å andra sidan innehålla en rostig krustång, en skev spånkorg och en bunt Året Runt, med korsorden ifyllda.
Att åka på semester var ett lotteri. Hade man inte varit på plats förut fick man leva på hoppet, eller på vaga tredjehandsbeskrivningar från någon som kände någon som hade en arbetskamrat som bott på samma hotell. För två år och fem ägare sedan.
Nu vet man precis vad man får. Man börjar på hotellets egen hemsida. Där finns drösar av bilder. Man klickar på en annan ruta och då kan man vrida och vända på lobby och matsal och terrass i 360 grader åt alla håll. Man kan virtuellt sätta sig
i baren och läsa menyn och zooma in buskarna vid poolen för att se om trädgårdsmästaren sköter sig. Man kan bli sittande i tio minuter och stirra på hur folk checkar ut och in framför en ”live webcam”.
Sedan kan man byta till en av konsumenthemsidorna och titta på bilder som inte har fotoshoppats av
hotelldirektören. Det är alltid amerikaner som har tagit de där gästbilderna och de föreställer alltid något litet hörn i badrummet med antydan till mögel, eller ett fönster med lite flagnande färg.
Antingen håller man med amerikanerna om att det där inte var bra, eller så – oftare – småskrattar man åt amerikanerna och tycker fortfarande att det verkar okej.
Då läser man konsumentrecensionerna och får reda på hur personalen beter sig och hur de är klädda och om det finns tofflor i garderoben. Räknar tummar upp och dödskallar ned och sedan bokar man.
Vid det laget skulle man, med hjälp av lite modellera, kunna rekonstruera hotellet i detalj, direkt ur huvudet. Man vet precis vad man får.
I väntan på avfärd går man in och glor längtansfullt på de där bilderna igen.
Så åker man och kommer fram och blir överraskad. Allt ser visserligen ut som man vet att det ska se ut.
Men på något sätt känns det inte riktigt rätt. Som om man har klivit in i en aningen skev kopia av det man bokat. Man kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Inte förrän man inser vad som är fel:
Hotellet är alldeles verkligt.