Det finns en förklaring till all kalabalik
För nästan 15 år sen började jag argumentera för globaliseringens positiva kraft. Sedan dess har internationell handel kommit att stå för hela 40 procent av svenskarnas köpkraft och har bidragit till att en miljard människor har lyfts ur fattigdom. Men motståndet är detsamma. Jag möter fortfarande gamla, nötta invändningar om att frihandel lägger vår värld i ruiner.
Men något har ändå förändrats under dessa 15 år – invektiven. När jag då argumenterade för frihandel och fri rörlighet anklagades jag för att vara ”tokhöger”. När jag säger precis samma sak i dag angrips jag för att vara ”PK-vänster”.
Vinden bytte nämligen riktning snabbt. Länge stod striden mellan marknadsliberalism och socialism. Men nu har en ny nationalistisk höger trätt fram och nått ända in i Vita Huset. Och då är man antingen med den eller mot den. Det är kalabalik i politiken, kanske för att vi går tillbaka till en klassisk politisk motsättning.
1830 satsade den föräldralöse entreprenören Lars Johan Hierta allt han ägde, även hustruns hemgift, på att grunda Aftonbladet. Hade den misslyckats hade det ruinerat honom, nu blev han i stället en av Sveriges rikaste män. Hierta var en kompromisslös företrädare för fria marknader och ”tryckfräckhet” som August von Hartmansdorff och andra konservativa kallade det. Som tidningsman och riksdagsledamot drev Hierta fram frihandel och pressfrihet, men också jämställdhet, förbud mot husaga och – som den låt gå-liberal han var – för friheten att visa sig berusad offentligt.
Hierta var en klassisk marknadsliberal, men betraktades av sin samtid som ”vänster”. Han var ju den radikale utmanaren av de konservativa som ville skydda adelns privilegier mot nykomlingar, gamla företag mot utländsk konkurrens och goda seder mot unga som alltid ska göra bus.
Moderaterna dras just nu sönder för att det ville vara ett samlingsparti för både Hierta och Hartmansdorff. De fick efter en tid nämligen en gemensam fiende i socialismen, som likt liberalismen ville modernisera landet men med konservativa medel – ”statsförmynderskap”. I kampen mot det Aftonbladet kallade ”stöld som statsmaxim” kunde liberaler och konservativa finna varandra.
När socialismen föll på eget grepp började det arrangerade äktenskapet mellan liberaler och konservativa kännas poänglöst och kvävande. Hartmansdorffarna känner sig mer hemma hos SD och Hiertorna verkar söka sig till Annie Lööfs center. Gamla vänner blir ovänner och nya, oheliga allianser formeras. En högerpopulist som Donald Trump hyllar socialisten Bernie Sanders och hans frihandelsmotstånd. Då måste öppenhetens vänner från höger till vänster samlas till motoffensiv.
För både blå och röd konservatism är ett släpankare. Det kan fördröja vilda samhällsexperiment, men också allt vi vill göra av våra liv. Andra krafter krävs för att mänsklighetens oförutsägbara äventyr ska fortsätta. Hierta och dåtidens liberaler öppnade för meritokrati, jämställdhet och industriföretag. Dåtidens konservativa avskydde det. Dagens konservativa säger tvärtom att det är det bästa Sverige har, som måste skyddas mot omvärld och omvandling.
Som Henrik Tikkanen har konstaterat: ”En konservativs dilemma är att han alltid försvarar något som en tidigare konservativ inte lyckades förhindra.”
Det trodde du inte:
Tillgängligheten på alkohol ökade starkt – unga svarade med att dricka mycket mindre.
Det trodde du inte heller:
Trodde du att tiden går snabbare med åren? Forskare har nu visat att det inte alls upplevs så. Efter 75 känns det tvärtom som att tiden går långsammare.