Opera gör mig tokig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är vi dummare om sommaren?

Klart!

Jag tar mig som exempel. Om sommaren blir jag dåraktigt intresserad av musik som jag inte begriper. Då smäller jag på operabiljetter summor så höga att jag, om det varit vinter i stället hade sagt: "Äsch då köper jag hellre en ny bil."

Sannolikt har det med hormoner att göra. Lättsinnet tar över. Om sommaren finns ingen hejd. Priskänsligheten sud

Det passar sommaren och ofta köper jag biljetter till operaföreställningar.

Dessa ges på de mest betagande platser. Det är festspel i Savonlinna bland Finlands tusens trolska sjöar. Det ges opera på Läckö slott vid Vänern.

I Veronas romerska arena med 23000 åhörare, som tack vare en akustik utformad för tvåtusen år sedan nås av varenda drill på scenen. Med denna jättelika publik är arenan det enda operahus i världen som klarar finanserna utan vare sig kommunalt eller statligt kulturstöd.

Nu var jag i Orange i den franska södern. Det som slog mig var en opretentiös intimitet. Föreställningarna börjar sent för att mörkret ska infinna sig. Publiken, tio, tolv tusen människor, sitter timmarna före föreställningen i den krans av restauranger som breder ut sig vid teaterns mur. De äter och dricker rosé. På gatan mellan den silverskimrande teatern (2100 år gammal och still going strong) och de stimmiga restaurangborden bromsade en taxi upp. Ur steg den kvinnliga stjärnan, en svart amerikansk sopran ur operavärldens elit. Med kasse i handen och utan assistenter och livvakter. Redan vid efterrätten - långt innan vi hört henne ta en ton i nattens "Aida" - hade vi groupies möjlighet att applådera henne. Vi fick ett tusenwattsleende i retur. Ännu en bil rullade in. Nu var det tenoren från Sydkorea. Ny applåd och närkontakt med världsstjärnan.

Kan livet vara bättre?

Ja. Några timmar senare, långt efter midnatt var "Aida" över. Operapubliken släpptes ut för vederkvickelse vid krogborden igen.

Samtalen blev pseudokulturella. "Jag undrar", sa en vän, "om romarna trodde, att 2100 år senare skulle det fortfarande spelas på deras teater?"

"Jag för min del", sa en annan, "undrar vad Verdi trodde? Anade han att det, som var ett beställningsarbete från en byggfirma, som ville fira att den var klar med Suezkanalen, skulle spelas 135 år senare?"

"Klart att de anade", fastslog jag. "Romarna byggde och Verdi skrev för evigheten. Båda visste att om sommaren blir vi tokiga och kan inte få nog."

"Precis - och vilken blir nästa utflykt?"

"Puccinifestivalen i Torre de Lago i Toscana", sa dansken Mogens, som om hotellpriser inte spelade någon roll och han missat att bensinpriset stigit till 14 kronor.

"Ska vi inte i stället ta Verona en gång till?", föreslog Olof.

"Inte jag", sa jag. "Jag har redan bestämt mig. Jag var i Wien. Jag hörde filharmonikerna spela "Götterdämmerung". Jisses! Jag lutade mig mot min bänkgranne och viskade: "Säga vad man vill om Hitler, men god musiksmak hade han." Vi ska till Bayreuth."

Jag tänkte mig till den lilla staden i Bayern, där sedan 1876 Wagners "Ringen", som inkluderar "Götterdämmerung", spelas sommarkväll efter sommarkväll och där festspelhuset tar nästan 2000 personer. Jag skulle bli en av dem och inte ta hänsyn till att Wagner har skamfilat rykte därför att Hitler gillade hans musik.

Jag kollade. Det fanns biljetter.

Men hårda bud. Billigaste biljetten kostade 2185. Men som jag sa, i sommarens dårskap suddas prismedvetenheten ut.

Inte helt. Även en julikväll finns en smärtgräns.

Priset var inte i kronor. Det var euro. 2185 euro är 20226 kronor.

Det blev ingen resa. Jag tröstade mig med Mark Twains omdöme:

"Wagners musik är bättre än den låter."

Staffan Heimerson