Bäst att utgå från att alla är idioter ;)
På den tiden Sverige hade politiska karikatyrtecknare av gammalt snitt, var det lätt att skilja de bra från de dåliga. Eller åtminstone sådana som visste att de var bra från sådana som misstänkte att de var dåliga.
Sådana som misstänkte att de var dåliga hängde nämligen skyltar om halsen på sina gubbar. ”Fälldin”, kunde det stå. Eller ”Sträng”, inramat av extra breda hängslen och en livrem, om nu någon ändå skulle undra.
Tänk er att så i grunden tvivla på att kunna förmedla något, utan att skriva ut det i klartext, och ändå ägna sitt yrkesliv åt att försöka.
Eller vadå ”tänk er”. Snart hänger vi själva skyltar på allt.
Kanske var det e-postandet som satte igång det hela. Man kunde ha tänkt sig att e-postandet skulle innebära en litterär pånyttfödelse. Det kunde ha blivit som på sjuttonhundratalet, när posten kom flera gånger om dagen och älskande par skickade sirliga kärleksbiljetter till varandra. En sporre för fler att utforska det skrivna språkets nyanser, att finna det alldeles rätta ordet för just sitt budskap.
Kunde ha blivit.
Det vi fick var emotikoner. Parenteser, punkter och streck som bildar små ansikten. Skyltar som förklarar att den vidhängande texten avser att förmedla ”glad”, eller ”ledsen”, eller ”förvånad”. Och jodå, jag vet att ni finns därute som påstår att el-kommunikationen faktiskt gav en litterär pånyttfödelse. Det gäller att fatta att alltihop är lika mycket semiotik (slå upp det själv) och det ena är inte sämre än det andra. Man får inte vara så inskränkt.
Men det får man visst vara.
Det är inte bara e-post. Tidningsartiklar med fler än fyratusen tecken dränks i smörig grafiksås i fyrfärg. Så man är säker på att folk fattar. Utställningar får skyltar som berättar hur man ska begripa det man ser. Allt måste vara tydligt och otvetydigt och alldeles klart. Inget får tala för sig självt. Ungefär som de där amerikanska gräsklipparna med skyltar som uppmanar folk att inte dricka bensinen.
Det fanns något heroiskt över de stackars skylttecknarna. De tvivlade på sin förmåga, men försökte ändå. Våra skyltar verkar bygga på att vi tvivlar på andras förmåga: nyanser är meningslöst, bäst att utgå från att alla är idioter.
Undrar hur länge det kan pågå, innan vi alla blir idioter på riktigt?