En dag utan cynism gör själen gott
LONDON. Både den minst imponerande och den mest imponerande delen av processionen kom när de nygifta redan nått Buckingham Palace.
Först minibusskaravanen för småkungligheter och utlänningar, däribland vår kronprinsessa och prins Daniel. ”Wings luxury travel” stod det på bussarna, men jämfört med de förgyllda praktvagnarna såg det rätt simpelt ut.
Sedan, böljande bakom en omvänd drevkedja av bobbies, ett hav av brittiska flaggor. Det var folket, sakta på väg uppför The Mall, samma paradgata bröllopsparet hade tagit. Utan jublet och leendena skulle man kunna tro att revolutionen kommit. Men det var inte kungliga huvuden, utan den första kungliga kyssen, folkmassan längtade efter.
I all pompa och ståt var inget mer magnifikt än den vyn.
Förresten var dagen full av småhändelser också. Premiärminister Cameron i jackett, trots ryktet att han skulle spela vanlig i enkel kostym. Synen av Londons borgmästare Boris Johnson, vars frisyr som vanligt påminde om en höstack efter en storm. Det faktum att en av prästerna, the Very Reverend John Hall, var slående lik Lars Leijonborg. Hatten Philip Treacy satt ihop åt prins Andrews och Fergies äldsta dotter, prinsessan Beatrice. Den såg ut som den oäkta avkomman till en dörrklapp och en stenbock.
Och så fanns läppläsarna på plats. Vad Camilla fick höra av sin svärfar, prins Philip, när de hälsade på varandra i kyrkan har ingen lyckats tyda än. Antagligen något förgripligt, som vanligt. Hon såg vimmelkantig ut. Men prins Harry, bror och marskalk till brudgummen, hade mer lättlästa läppar.
”Jaha, nu är hon här”, flinade Harry i örat på sin bror när bruden skred längs mittgången. ”Du ser fantastisk ut, sötnos”, kunde strax därefter läsas på Williams läppar.
Det var Harry som ansvarade för kvällens disko, satt i tronrummet i Buckingham Palace, inklusive glitterkulor i taket. Det var antagligen bra att han höll sig sysselsatt, för stan verkade full av amerikanskor som ville lägga beslag på den kvarvarande prinsen.
En sak förenade de stora, högtidliga och de små, vardagliga händelserna. Det kändes igen från vårt eget kungliga bröllop förra sommaren: en total avsaknad av cynism. Leendena, glädjen, vänligheten och allvaret var på riktigt.
I längden skulle man inte stå ut. Men en cynismfri dag gör själen gott.