Veckan i Almedalen – skräck är bästa ordet
Jag har varit där år efter år och det har varit rena Trivsel-Torsten. Men i år blängde ett halvfärdigt bokmanus på mig och inget, inte ens en ledsen fyraåring, kan blänga riktigt så hjärtskärande sorgset som ett halvfärdigt manus.
Inget Almedalen. Och i år, när det är valår och allt.
Jag trodde att det skulle bli svårt. Det är det också. Fast på ett annat sätt. Jag trodde att jag skulle känna längtan, frustration, kanske till och med en lätt depression. Det gör jag inte alls. Stockholm är tomt och det är underbart. Det svåra ligger på ett helt annat plan.
Skräck, är nog det bästa ordet.
Jag har aldrig begripit poängen med skräckfilm. Knappt ens med spökhistorier. Nu känns det som om tv och tidningar inte gör annat än skräms.
Den ena blodsugande mumien efter den andra krafsar lystet efter landets alla plånböcker och privatliv. Horder av dvärgkannibaler sträcker sina klibbiga små fingrar in i varje vardagsrum och försöker locka oss att komma närmare ... Närmare ... Närmare ...
När vi lutat oss tillräckligt långt fram slår de till, lika säkert som cirkelsågen går igång när den lättklädda collegeflickan gått ned i den mörka källaren.
Hör ni inte de hetsande stråkarna? De knackar hål i våra pannben och suger ut allt det goda under rabblande av ideologiska trollformler.
Till hösten ska vi alla vara tomskallade zombier med glaskuleblick och rätt partilapp i näven.
Det är märkligt att något kan vara läskigare när man ser det på lite avstånd, snarare än på nära håll. Men precis så är det med Politikerveckan i Almedalen. När man är där är allt glada miner, skojiga samtal, gratis rosé och smarta utspel. När man ser det på avstånd, är den blodisande huvudintrigen tydlig.
Veckan har bara hållit på i några få dagar och redan har politiska demoner hetsat varandra till de mest bisarra löften. Några har sagt stjärnstopp med våra skattepengar: de ska alltid göra av med mer än sina konkurrenter. På andra sidan har klonerna helt tagit över, nu snor de inte bara konkurrenternas språk och politik, utan deras valaffischer också.
En luggsliten varulv har till och med eldat upp pengar.
Och hela denna hop ylar samfällt efter makt.
Jag har svårt att sova. Visby är en vacker stad, men kanske måste vi offra den. Stängslar vi in stället i natt vet vi åtminstone var vi har dem.