Hellman kom mellan marmelad och skägg
Vi var vänner, bara vänner.
Jag var sjutton år. Hon var ett år yngre och hade för stora jeans. Vi satt bredvid varandra på golvet i hennes flickrum och åt smörgåsar med örtsalt på. Så nära att jag kunde känna hennes doft, så långt i från att jag inte kunde inbilla mig något.
Hon var tillsammans med någon annan. Det var hon alltid. Hon brukade berätta om dem, sina pojkvänner. Jag brukade lyssna.
Ibland grinade jag på vägen hem.
Om man säger så här: Jag lyssnade på Jakob Hellmans “Vara vänner” och kände igen mig.
Jag upptäckte honom i precis rätt tid. Tio år för sent. Någonstans mellan apelsinmarmelad och skäggväxt. Då var Jakob Hellman redan ett mytomspunnet försvunnet geni. Det blev bara en skiva.
Men om det finns skivor som rymmer de där allra minsta epokerna, då är “...och stora havet” en sådan.
Nu sätter jag på teven, långt senare. Det är tisdag.
I ett annat liv, känns det som. Och han står där, som sänd från då. Direktsändning från Skansen och jag tror knappt mina ögon; den skygge Jakob Hellman sjunger allsång. Det är samma låtar, de om olycklig kärlek och ensamhet som så väl passade min tonåriga piedestalfilosofi. De som satte ord på allting.
Textrader som: Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand.
Kan man bättre beskriva en olyckligt kär tonårings livsfarliga pendling mellan undergiven tillbedjan och övermodig avsky.
Jag minns inte om hon brukade ha små band runt sina handleder och andra i sitt hår. Men jag lånade ut Mats Olssons roman “De ensamma pojkarna” till henne. På försättsbladet skrev jag ett låtcitat av Jakob Hellman: “En del målar himlar, andra kalla hål.”
Hon öppnade den inte ens.
Den vintern skolkade jag från skolan och reste till Stockholm för att se Jakob Hellman spela på Nalens bakficka. Vi var kanske sjuttio personer i publiken. Arrangören kom ut och bad oss att inte applådera mellan låtarna: Jakob är nervös.
Det är fortfarande ett av få konsertminnen jag bär med båda händerna genom livet.
Sedan kom jag hem igen. Magister Hamberg strök mitt MVG i historia. Jag berättade för de andra i skolan att jag hade ätit på en indisk restaurang. De var mycket imponerade.
Och hon var fortfarande tillsammans med någon annan. Det var hon alltid.