Bokreans förfall gör mig hoppfull
De stängde av det gamla tv-nätet, alla skaffade digitallådor och nu är allt precis som vanligt igen.
Man blir alltid besviken.
Det var någonting ödesmättat med formuleringen ”släcka ned det analoga marknätet”. Det lät som att stänga av en respirator, eller som punkten där antiken klappar ihop och medeltiden börjar. Jag hade en mängd osunda fantasier om vad som skulle hända, någon skrev jag om här. Men den bästa höll jag för mig själv.
Nedsläckningen började på Gotland och gotlänningar är tjuriga typer om de har lust och det har de ju. Så jag tänkte mig att ingen gotlänning med självaktning masade sig ut och köpte digitallåda, innan den blev svart i rutan. Och sedan, när det väl blivit svart, skulle det ha uppfattats som förräderi att böja sig och släpa hem en låda. Gotlänningarna skulle sakna Sverker Olofsson, Antikrundan och fotboll, men bita ihop och härda ut, som den motståndshärd de är.
Sedan skulle det spännande inträffa. Efter ett par veckor började gotlänningarna vänja sig vid livet utan tv. Efter någon månad upptäckte de att de börjat prata med varandra. Efter ett halvår hade de fyllt all tid de fått över med meningsfull verksamhet. Efter något år var de lyckliga på ett förtekniskt sätt som skrämde alla sommargotlänningar som väller ur färjorna med usb-sladdar och mobilmodem hängande ur fickorna. De överrenoverade kalkstenskåkarna började dumpas, priserna sjönk till rimliga nivåer och snart var Gotland på riktigt igen.
Rent guld, tyckte jag. En roman, eller åtminstone en lång novell. Men tiden gick, lättja och annat kom emellan. Nu är det för sent.
Men så gick jag förbi en bokhandel häromdagen. Bokrea pågick. Innanför de frostbarkiga skyltfönstren stod pallarna av fusktryck på fuskpapper. Inte en kund så långt ögat nådde.
Jo, en, som stod och valde blyertspenna.
Det fanns en tid när bokrean var grejen. Folk köade på småtimmarna för att vara först in. Det var allmän mobilisering, ett påbud hade utgått och svenskarna tågade ut som pionjärer, fast beslutna att bygga den stora fosterländska dammen.
Men så förfuskades rean, pionjärerna tappade glöden och nu var det tomt.
Det gav mig hopp. Tiden hade delats, som grädde från mjölk i en separator.
Påbudet utgått, men publiken uteblivit.
Gotlänningarna var kanske inte vår sista chans.