På sommaren förvandlas vi till diskande hemmafruar
Jag är ingen hemmafru. Och jag är nöjd så.
Jag jobbar och bråkar på här hemma om hämtningar och lämningar och föräldraledighet, matlagning, disk och tvätt och städ och allt annat som ska delas upp. Jag är en ivrare på jämställdhetsplanet, nöjer mig inte med mindre än rättvisa, och det är jag förbannat stolt över, inte minst när jag tänker på mig som varande förebild till mina barn.
”Morsan var lite tokig, men shit vad jämställt det var hemma ändå”, hoppas jag att det kommer ur mina barns munnar någon gång i framtiden då de reflekterar över sin barndom.
Ändå liksom skriker hela vårt samhälle att jag ska koka saft av egenplockade bär i sommar. Baka surdegsbröd, bullar och ekologiska kakor i klädd shabby chic-förkläde och rosiga kinder. Att jag ska laga perfekta små matsäckar att ställa upp på struken, rutig linneduk under en skuggande ek till min familjs glada applåder. Och att jag ska tycka att det är mysigt att hämta hinkar med vatten ur en gammaldags rostig pump och diska ute i det fria.
Ingenting är så förödande för jämställdheten som allas våra romantiska idéer om semestern.
På semestern snickrar pappa medan mamma diskar. Pappa spelar fotboll med kidsen medan mamma diskar. Pappa monterar studsmatta, går och fiskar, bygger koja, idkar kvalitetstid med barnen, medan mamma diskar, diskar, diskar och däremellan förbereder måltider, saft, bullar och annat som hela tiden förtärs i en familj.
På sommaren ramlar vi tillbaka i de klassiska könsrollerna med full kraft.
Då blir vi kvinnor de där hemmafruarna som i alla fall i min generation på ett rätt äckligt vis har blivit längtansfulla ideal. Vi vill ha ett jämställt liv men ÄNDÅ baka perfekta cupcakes, göra vackra dukningar, parfymera oss med doften av nytvättad bomull, ikläda oss söta blommiga klänningar, odla egna morötter i köksträdgård utan ogräs, och riktigt boa in oss i kärnfamiljens hägn och bli den där trygga bullbakande mamman som vi på något vis tror att vi måste vara för att duga.
För det är vad samhället fortfarande skriker till oss kvinnor. Att visst går det bra att jobba och göra karriär, men inte på bekostnad av att vara den trygga morsan. Hon som offrar skoj, kojbygge, fiske och hallaballo för att vara trygg kökspiga i bakgrunden. För att vara själva förutsättningen för att de andra inte ska bli griniga av lågt blodsocker, vätskebrist eller allmän uttråkning.
Jag glider själv dit och ser mig själv som från ovan, syltande, bakande, diskande, och vill höja ett uppmaningens finger och ryta till: NU TAR DU OCH LUGNAR NER DIG.
Lägg dig i hängmattan och njut. Bygg en koja. Lägg dig i gräset och ta för fan hand om dig själv också. Beställ en pizza, för ingen – absolut ingen – kommer att tacka dig för att du ägnade somrarna åt att upprätthålla könsmaktsordningen.