Tre falska jyckar ska slåss om makten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Gammalt talesätt: Alla håller på en underdog.
Schyst, det visar sportslighet.
En underdog är ju den mindre hunden i ett hundslagsmål. Den svagare parten. Han eller hon i underläge.
Stimulansen ligger i att betrakta David mot Goliat, en Lasse Brandeby mot en Fred Astaire.
Dock är det svårt att avgöra vem av två jyckar som är den verklige underdogen.
Frankrike, där jag bor, går till presidentval om fem veckor. Vi underdog-diggare har härliga tider. Alla toppkandidaterna lanserar sig som underdogs.
Underdog 1 är Segolène Royal, 53, just därför att kvinnor i offentlighet och debatt per definition alltid är underdogs. ”Sego”, som hon kallas, är dotter till en fransk kolonialöverste och utbildad i den elitskola från vilken toppolitiker och näringslivshöjdare rekryteras. Hennes partikarriär är 25 år lång. Redan Mitterrand upptäckte henne och gjorde henne till minister.
Hon lever ihop med den franska socialismens starke man, som är far till hennes fyra barn. Hon har lett rejset i många månader och tappade inte farten förrän hon avslöjade sig som en tompåse, flummig i budskap, okunnig i utrikesfrågor. Illa.
Men hon är mer en privilegieprodukt än en underdog.
Underdog 2 är Nicolas Sarkozy, 52. Han pekar på att han inte kommer ur etablissemanget, inte har gått i elitskola. Tvärtom är han son till en invandrare från Ungern. Hans mamma är judinna, vilket i det stundtals antisemitiska Frankrike kan vara ett handikapp. Han skulle, säger initierade kontakter i Ungern, också kunna peka på att hans pappa, som har en knapadelstitel, kommer ur zigenarfamilj. Underdog, ja.
Men ”Sarko”, som han kallas, är samtidigt ett politiskt fullblod som blev borgmästare i en besutten Parisförstad redan i tjugoårsåldern. Han har varit parlamentsledamot i decennier och hållit flera av de högsta ministerposterna.
Underdog? Hmm.
Jag har en affaire d’amour med båda egotripparna. Jag älskar Sego som sinnebilden av den franska
kvinnan: chic och slank, dynamisk, välklädd och vacker på det totalt avspända sätt som är ouppnåeligt för andra civilisationers kvinnor.
Jag tycker om lille Sarko för hans machismo och hans bufflighet. Han har en motbjudande invandringspolitik men nämner saker vid dess rätta namn; han kallade de bilbrännande barnen i Paris förorter för slödder.
Det är vad de har. Båda bekänner sig chauvinistiskt till Frankrikes unika storhet och politiskt står valet mellan det gamla (Sarko) och det ännu äldre (Sego).
Sarko skulle vilja vara en Reagan som blåser liv i ekonomin. Men han måste hålla igen, när både näringsliv och fackföreningar är mot förändringar. I BNP per capita har landet de senaste tolv åren fallit från plats 5 till 13. Ungdomsarbetslösheten är hög. Möjligen har han ambition att förbättra utbildningen; inget franskt universitet finns bland världens sextio bästa.
Sego skulle vilja bli en Tony Blair med en mer modern socialdemokrati. Men trängd i opinionsmätningar har hon gett sig in i antiglobaliseringstankar och traditionell social löftespolitik, som inte kan finansieras.
Underdog 3 dyker som på beställning upp i det läge då toppkandidaterna passerat sina bäst-före-datum. Centermannen François Bayrou, 55, är grabben från landet, en tidigare latinlärare som blivit hästuppfödare och har en traktor som kampanjsymbol. Naturligtvis är även han en bluff som underdog. Han var utbildningsminister på nittiotalet och presidentkandidat 2002.
När väljarkåren tröttnat på de fega och principlösa Underdog 1 och Underdog 2 blir Underdog 3 en frisk fläkt.
Gissa om det blir slagsmål. Fyrtio procent av väljarkåren har ännu inte bestämt sig. Ändå tar jag risken att spå: I första valomgången, då startfältet har tio–femton kandidater, vinner sluggern Sarko och Bayrou pressar sig in som tvåa. Sego slås därigenom ut från att delta i andra valomgången den 6 maj. Hennes vänsterväljare stöder då hellre centern än högern.
Bayrou vinner.