Idioti att inte föda på sjukhus
Det är den 19 oktober, klockan är 23:05 och jag står med en kvinnas högerben krokat i mitt
armveck.
Hon är inte tung, hon är min syster. Hon har vägt lätt i mina armar sedan 1982 och fyrtioett år
senare står jag och väntar på mitt andra syskonbarn. Han är sjutton dagar tidig. Jag är inte beredd!
säger min syster. Det är man aldrig, säger jag.
Jag spelar rollen av allvetande men på insidan räknar jag på fingrarna och ifrågasätter allt jag tror
att jag kan. Jag är inte barnmorska på det sättet, men jag kan låtsas.
Barnets far står vid huvudet och trycker lustgasen mot sin hustrus ansikte som är rödflammigt och
vått.
Det är fascinerande och irriterande att jag vid varje förlossning, mina fem och en halv och min
systers två, lär mig något nytt. Som att jag kan smärtlindra genom att ta tag om min systers knän
och pressa hela min tyngd mot dem. Jag trycker så att fötterna glider på golvet, jag moonwalkar
mot hård vind. Jag sluter ögonen och föreställer mig att jag försöker ta mig genom en hög tjock
port av ek och på andra sidan väntar ett litet barn otåligt på att få komma ut.
När värken är över tecknar hon åt mig att släppa. Hon slappnar av, andas ut, hon får en paus innan
nästa värk. Snart blir de värre och hon skriker att hon inte kan mer.
Jo, säger vi.
Hon sliter bort masken från ansiktet och ger mig en uppspärrad uppsyn ”Jag menar allvar”, ryter
hon. Mitt ansikte vill le, åh älskade syster, men jag håller mitt ansikte värdigt: hur kan jag förklara
för henne så att hon förstår att hon visst kan och att hon heller inte har så mycket att väja på.
Barnet ska ut.
I TV4:s morgonsoffa sitter Rachel Yogagirl Bråthén som födde sitt andra barn hemma utan hjälp.
Hon ville föda naturligt och utan att bli störd av vården.
Min vän som fick cancer blev en gång våldsamt karvad på fel ställe av en alldeles för gammal
läkarfarbror, så om hon får cancer igen ska hon sköta behandlingen själv. Hemma. Med sådant
hon hittar i naturen.
”Det är inte olagligt att låta sina barn smaka alkohol hemma”, säger min femtonårige son och
sträcker sig efter mitt vinglas.
”Nej, det är bara jävligt dumt.”
Han vill bara ha en diskussion och diskussioner är bra, men barn bör skyddas från alkohol och
oövervakade förlossningar.
Min systers vrål från bakom masken kommer från en djupare plats i kroppen. Det är så nära nu.
Desperat ropar hon till oss att hon faktiskt inte vill mer.
Jag har velat ha mina barn lagda köttigt och blött med ett blaff på bröstet, min syster vill ha dem
avtorkade, om detta har hon skrivit i sitt förlossningsbrev och skulle det inte hörsammas så
kommer det an på mig att se till detta. Jag ser mig själv och födelsescenen ovanifrån, jag är en
flygledare i livets flygtorn och minns ett citat från vår favoritfilm Strul ”Nu får tamejfan ingenting gå
fel.”
För om något går snett så kommer ingen ge mig skulden men jag kommer ta på mig den och bära
den så länge jag lever.
Jag älskar min syster och skulle kasta mig från en färja om hon ramlade från en sådan, men om
något händer nu så finns det absolut ingenting jag kan göra för henne. Om hon förlorar för mycket
blod, om barnet fastnar, om barnets hjärtljud går ner. Då är jag en idiot som håller i ett ben och tror
att jag hjälper till.
Barnmorskans ansikte är lugnt, tryggt. Hon pratar till min syster så vackert att jag blir svartsjuk.
Nu har min syster lämnat gruppchatten, kroppen har tagit över och plötsligt halkar en röd liten
person ut på regionens lakan och pappersfiltar.
Min syster är en tvåbarnsmamma.
Från och med nu finns hennes son i världen.
Han väger så lätt i mina armar.