Borde åklagaren ha ljugit för att fälla en mördare?
Dagens dom mot mannen som beställde mordet på sin förra fru väcker en viktig moralisk fråga.
Borde åklagaren ha låtsats att lögn var sanning för att även få torpeden fälld?
Det är mycket ovanliga juridiska turer som ligger bakom dagens livstidsdom i Svea hovrätt.
För snart fem år sedan sköts en kvinna ihjäl inför ögonen på sina barn då hon öppnade dörren till sitt hem i Haninge.
En 22-årig man dömdes till livstids fängelse i tingsrätten och friades i hovrätten för mordet.
Efter bakslaget valde åklagare och polis att koncentrera sig på den 35-årige man som låg i en bitter vårdnadstvist med kvinnan om deras son.
Var det han som anlitade mördaren?
Ja, ansåg tingsrätten och dömde honom till 18 års fängelse för stämpling till mord. Hovrätten anser att mannen begick det snarlika brottet anstiftan till mord och skärpte straffet till livstid.
I sitt resonemang kunde inte gärna hovrätten blunda för den besvärliga omständigheten att den utpekade torpedens skuld redan hade prövats, inte minst med tanke på att den åtalade anstiftarens försvarsadvokat under rättegången gjorde ett stort nummer av det.
Hur kan min klient vara skyldig om mördaren han påstås ha anlitat har friats och ska betraktas som oskyldig?
Vi måste backa till rättegången mot den unge torpeden för att förstå hur hovrätten löser problemet.
Bevisningen mot 22-åringen var god, men han hävdade att det enda han hade gjort var att anlita en person som skulle skjuta den i dag fällde mannen i benet.
Av misstag råkade dock mannen som ingen vet vem det är skjuta ihjäl kvinnan.
Hovrätten anser i dagens dom att 22-åringens berättelse tillsammans med övriga indicier är tillräcklig för att slå fast att han var inblandad i mordet. Att han tidigare har friats för skotten är av underordnad betydelse.
Därmed finns förutsättningar för att även fälla anstiftaren.
Lösningen är elegant, även om domstolen naturligtvis inte för ett ögonblick tror på den knäppa storyn om en okänd tredje person som råkade skjuta ihjäl fel människa.
Det gjorde inte heller åklagaren som för några år sedan ställde torpeden inför rätta. 22-åringen erkännande om sin inblandning var graverande och hade räckt till ett långt fängelsestraff, men åklagaren viftade bort det och satsade på att få honom fälld som mördare.
En strategi som resulterade i mannen gick fri.
Det går att hävda att det var intellektuellt hederligt att försöka nå framgång med vad som rimligen är sanningen.
Det går även att hävda att det moraliskt riktiga vore att utnyttja det bisarra erkännandet till att bura in en person som har begått mycket grov brottslighet. Ett alternativyrkande hade löst frågan, visar dagens dom.
Vad är rätt? Jag vet inte. Men jag tror att det är en fråga som angår oss alla.