Växling vid makten – det bästa för USA

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lyckliga amerikaner!

Det mesta ser bra ut för dem. Med allvar och entusiasm har miljontals människor just kastat sig in i racet, som ger dem en ny president.

Bushs dagar är bokstavligen räknade.

Den amerikanska valrörelsen är en oslagbar årslång festival i världens äldsta och oftast bäst fungerande demokrati. Årets kampanj – med så stimulerande, färgstarka kandidater – bär fröet till förnyelse.

Det var den amerikanske historikern och Kennedymedarbetaren Arthur Schlesinger som sa: ”Demokratins stora styrka är dess kapacitet till självkorrigering.” Innan dess hade Winston Churchill yttrat: ”Amerika kommer alltid fram till rätt svar – efter att först ha sökt alla felaktiga.”

De lyckliga amerikanerna hade i fjol en ekonomisk tillväxt om nära fyra procent. Den tillförde dem en miljon nya jobb. Aktiekurserna låg vid årets slut fem procent högre än vid årets början. Genomsnittsamerikanen har en köpkraft som är 45 procent högre än genomsnittseuropéns. Exporten ökar och förbättrar handelsbalansen.

Brottsligheten minskar. Amerikaner dricker mindre alkohol än förr. Bland ungdomar har narkotikabruket gått ner. Nästan alla har fimpat.

Skilsmässorna är färre. Fallen av oönskad graviditet har gått ner. Samtidigt har amerikaner, till skillnad från européer, sådan tillförsikt inför framtiden att de fortsätter att föda barn.

Amerikanernas ställning i världen har förbättrats. Med nya regeringsledare övergav två viktiga europeiska nationer, Tyskland och Frankrike, sin banala anti-amerikanska politik. De länderna kände, att anti-amerikanism för den intellektuella vänstern bara är till en light-variant av antisemitism.

Det olyckliga kriget i Irak har stabiliserats. Både sekteristiskt mördande och al-Qaidas terror har minskat. När det i måndags natt small i Bagdad var det som hos andra: nyårsraketer.

Den amerikanska demokratin är enklare, renare, rakare än andra länders. Inget stort land kan på samma sätt rensa gift ur sitt politiska blodomlopp.

Det är en procedur som hela världen nu följer. Vi följer den framför allt

för att den är spännande på det sätt som annars bara idrott är. (Ni var väl uppe klockan tre i går morse och kollade segertal och förlorargrimaser på CNN?)

Tonen är hyfsad, ståuppkomikernas skämt om kandidaterna råa men goda. Pengar har de alla. De har fått dem både av ”vanligt folk” och från industri, banker och fackföreningar. Det är som det ska vara.

Vi bjuds på människor i helfigur. Vi ser dem med fel och brister. Vi får kärleks- och hatförhållande till kandidaterna. Vi hör oss själva resonera: Egentligen borde vi också vara med att få rösta.

Politik i Amerika blir inte som valrörelser i Europa: bara paroller, nollsummespel och avundsjuka. Det är därför vi inte kan namnet på honom som nyss vann valet i Polen och puttade de tokiga tvillingarna åt sidan. Vi vet inte så mycket om Gordon Brown och David Cameron att det hettar av längtan efter att få välja vinnaren i race mellan dem. Och tror ni att någon utanför Sverige var angelägen om att välja mellan en Persson och en Reinfeldt? Inte ens i frågan om vem som efterträder Putin är vi angelägna – för vi vet ju att det blir fiffel och båg.

”Hur skulle du rösta i Amerika, Heimerson, om du finge?”, frågar ni kanske.

Det är rätt odramatiskt. Jag skulle för det första som en amerikan göra frågan om kön och hudfärg till en mindre fråga än på vår sida av Atlanten. Amerika är redan ett kreoliserat samhälle; det finns inte vitt och svart längre, bara betydelselösa schatteringar.

Jag skulle rösta på en demokratisk kandidat; växling vid makten är ofta bästa valet.

Jag skulle välja Barack Obama med hjärtat före Hillary Clinton med huvudet.

Obama vill att hans land ska slippa den polarisering som rått sedan nine-eleven.

Hans fräschör finns i förändring och framtidstro.