Dokusåpa-kändisarna visste vad de sökte till
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Avlyssnad konversation på bussen. Äldre kvinnan: Jag såg Big Brother häromkvällen. Det var faktiskt rätt kul.
Yngre kvinnan: Nää, gjorde du det? Usch, det är ju ett fullkomligt groteskt program.
Äldre kvinnan: Jaa, jag tycker faktiskt inte att det var så farligt. Det var rätt kul. Fast det är klart, lite bisarrt var det ju... haha!
Yngre kvinnan: Det är bara hemskt att se människor förnedra sig och utnyttjas så där i tvrutan.
Folk har börjar prata om dokusåpor igen. Jag tror det är på grund av Temptation Island. Heterosexuella pars hatälsklingsdokusåpa, på soffor över hela landet ligger par och frågar ängsligt varandra: "Ääälskling, vem skulle du gå på date med om du fick välja?" Men det är fortfarande skamfyllt att titta på dem.
Man ska göra det enligt någon av följande kategorier för att inte brännmärkas: a) tycka att det är lite kitschigt ironiskt, typ, kolla hur wacko de är! b) som en sociologisk studie i mänskligt förnedrande beteende. "Jag tittar för att kunna kritisera... typ." Kategori c) får gå direkt i fängelse: Det är vi som tittar för att det är underhållande, kul, man kan inte låta bli (jaja, det anspelar på låga instinkter).
Karin Fredriksson skrev i Helsingborgs Dagblad den 12 februari i år: "Jag måste nämligen göra ett lite skamset erkännande: jag har själv blivit fast!" Hon är alltså fast i Big Brother men kan så klart inte vara stolt över det utan måste skämmas offentligt.
Jag var på en fin fest förra året, förlagsfest. Samma kväll som finalen på Robinson. Jag gick in i rummet där tv:n stod. Gästerna sneglade konstigt på mig, vad gör hon? Ska hon titta på det skräpet? Man kan säga att kommer en ut ur garderoben följer snart andra efter. Till slut satt förläggare och kulturjournalister där och kände sig lite barnsligt upphetsade.
För alla är väl fortfarande överens egentligen. Dokusåpor är förnedringstv och en fy skam. We do not watch that shit. Underklassen, den outbildade, utnyttjas och vet inte vad de ställer upp på. We do not watch that shit. Men tänk om deltagarna vet exakt vad de gör, om de utnyttjar Baren likaväl som Baren utnyttjar dem?
Vem orkar knega ett helt liv på ett tråkigt jobb om man kan vara med i en dokusåpa, testa att vara på teve, slippa jobba, få säga vad man tycker till hela svenska folket, festa på Spy Bar med koola ZTV-stjärnor och snygga tjejer och få respekt à la 2002.
Att dokusåpeaktörerna sedan behandlas som b-kändisar och blir nerslagna på stan (Robinson-Robban) är en annan femma. Men de hänger ut hela sitt privatliv, menade en kompis till mig. Men det gör Kerstin Thorvall också. Enda skillnaden, väsentlig i och för sig, är att Thorvall kan bestämma exakt vad hon hänger ut. I dokusåporna redigeras materialet ihop utan att deltagarna kan bestämma vad som visas.
Jag accepterar fullt ut människor som inte tittar på dokusåpor (fint va?) på grund av att de tycker att det är ointelligent, tråkigt, inte ger något, för mycket sex eller vad det nu beror på. Men jag tycker att det är läskigt med argument som "de är offer", "underklass som inte vet bättre", etcetera. Av samma anledning ska jag slutat kalla skönhetstävlande för "offer". De vet också vad de söker till.
Vi är väl alla offer för något i slutändan men vi kan också tänka själva och handla utifrån våra möjligheter.
På tal om Fröken Sverige och "offer"-behandling: Varför behandlades tjejerna i finalen i går som om de faktiskt var oförmögna att både tala, sitta och gå?
De lanseras som självständiga starka unga kvinnor av TV3 men så fort de svarat på frågorna som löd: Charmig eller snygg? Ögon eller rumpa? Jesper Parnevik eller Percy Barnevik? så applåderade programledaren entusiastiskt och skrek: "Wow, vad duktiga ni är! Ge dem en stor applåd publiken" Ja verkligen wow på er! Tänk att ni kunde vara så duktiga och svara på tant Ulrikas svåra svåra frågor.