Våren är här – men Sverige är iskallt
Bernhard är en ensam äldre man i vit täckjacka. Han bor på nedre botten i ett hyreshus i Lund. Bernhard sätter upp lappar på stan.
Det låter kanske inte direkt som premissen för en stor berättelse om Sverige, men det är det.
Serietecknaren David Liljemark är 22 år gammal när han läser sin första Bernhard-lapp. Sedan ser han dem lite varstans, på elskåp och anslagstavlor, på lyktstolpar. Snårigt handskrivna önskningar om gemenskap; gärna med en änka som bor i en villa med förvaringsmöjligheter.
Några år senare återvänder David Liljemark till Lund för att göra en dokumentär om den egendomlige lappskrivaren.
Bernhard är svår. Eller som han själv säger: grumlig i huvudet. Men ett förtroende växer fram. Och långsamt slungas filmaren in i en större historia om ett land där ensamheten aldrig kan men kanske borde bli en valfråga.
En morgon ska Bernhard vräkas. Luttrade representanter för allmännyttan kommer punktligt, prick klockan nio. Bernhard får tio minuter på sig att lämna lägenheten.
Och i trapphuset står en tagen David Liljemark med sin videokamera och upprepar lönlöst den fråga ingen vill svara på: vart ska en man som Bernhard ta vägen?
Sedan går de, representanterna för allmännyttan. David Liljemark filmar ryggarna som försvinner mot parkeringsplatsen. Det är en iskall bild av ett välfärdssamhälle som stänger dörren och lämnar en 82-åring ensam på trottoaren. I vita plasthinkar förvarar Bernhard hjärtmediciner och några klädesplagg. Han är plötsligt en av landets 18 000 hemlösa.
Här drabbar dokumentären ”Jakten på Bernhard” så hårt. För den skriker inte, sätter inte foten i dörren. Det är aldrig enkelt.
David Liljemark ställer frågorna rakt ut i en ekande tyst trappuppgång. I ett vardagligt drama som saknar en tydlig bov, i en verklighet som ingen vill bo granne med. En besvärlig äldre man i en skitig lägenhet. Vem bär skulden? Grannarna som klagat? Ensamheten? Representanterna från allmännyttan som trots allt ”gör sitt jobb”? Du? Jag?
Ett ont samhälle måste inte nödvändigtvis byggas av onda människor. Men frågan kvarstår: vart ska en man som Bernhard ta vägen?
Nu slutade dramat trots allt inte i hemlöshet: Liljemarks påstötningar tvingade kommunen att ordna ett boende.
Kort efteråt dog Bernhard. Ingen kom på begravningen.
Dödsannonsen hade undertecknats “vännerna”. Annars hade det väl sett för ensamt ut.