Saggiga gamla fejjan – hem för de levande döda
Och så åter till saggiga gamla fejjan. Inte för att jag har något med saken att göra.
Jag lade visserligen upp en profil på ”Ansiktsbok” för några år sedan, men kryssade i alla nej man kunde kryssa i. Det skulle knappt gå att se att jag fanns där.
Den briljanta idén var att låsa in mitt eget namn, innan någon annan lustigkurre lade beslag på det. Inte fattade jag att det samtidigt kan finnas 5 643 ”Johan Hakelius”-profiler och att hela övningen var poänglös. Inte förstod jag heller att den var poänglös av ett helt annat skäl: ingen har gjort sig besväret att förolämpa mig med en falsk Facebook-profil under de fyra-fem år som gått.
Saggiga gamla fejjan.
Då och då går jag in och tittar. Söker på ditten eller datten. Det känns som att öppna andras överblivna garderober. Sådana som är fyllda med avpolletterade modem och udda kablar, gamla slappa vintertröjor, en kaffebryggare som kanske kan komma till användning och ett par pappkassar med ofullständiga årgångar tidskrifter som aldrig blev lästa.
Något för ätteläggen att skaka på huvudet åt, när de lagt rosen på kistan och tagit itu med dödsstädningen.
Fast just där finns tydligen skillnaden mellan virtuellt och verkligt.
Enligt trovärdiga källor finns allt fler som i bevittnade testamenten förvägrar arvingarna nöjet att släcka den käre hädangångnes existens på Fejjan. Döingarna kräver att få sitta kvar inne i sin digitala garderob och hålla igen dörren.
De tänker sitta i bråten av sitt liv i evigheters evighet, som efterhängsna spiritister. Det sägs till och med finnas särskilda program som, utifrån det efterlämnade dataskräpet i profilen, formulerar nya inlägg från den döde, eller åtminstone i den dödes anda.
Saggiga gamla fejjan. Hem för de levande döda.
Möjligen är det en bra idé. Om tjugo år, när de levande vandrat vidare, är kanske fejjan enbart till för de döda. Där kan deras automatiska evighets-
program fråga vänchans på varandra, skvallra om Sankte Pers senaste vurpa och lägga ut stämningsbilder på dimman över Styx. Ett pladdrande kolumbarium.
I evighet.
Det vore ett passande tidsdokument över en generation som var fast besluten att ta futtigheten med sig i döden.
När det är min tur skulle jag föredra en gåtfull och värdig storhög.