Nöden var stor – hjälpen obefintlig
Publicerad 2011-07-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
SOS är den välkända och erkända, dramatik- och romantikomsusade internationella nödsignalen som larmar: Hjälp! Vi är i nöd!
Det är dags för svenskar att i sina vardagsliv sända ut nödropet: SOS, SOS, vi går under! SOS Alarm gör inte sitt jobb.
Detta finner jag efter att ha satt mig in i Fallet Emil.
SOS Alarm är ett bolag som ägs gemensamt av staten och Sveriges kommuner och landsting, SKL.
På statens uppdrag tar SOS Alarm emot alla samtal på nödnumret 112. Det är där vi medborgare begär hjälp av polis, brandkår, ambulans och räddningstjänst. På dess egen hemsida spikar SOS Alarm fast att ”avtalet omfattar prioritering, dirigering av ambulans, rådgivning i avvaktan på ambulans samt krisberedskap”.
SOS Alarm ska förkroppsliga det gamla ordspråket: ”Då nöden är som störst är hjälpen närmast.” Dess egen slogan lyder: ”För ett tryggare samhälle.”
Men det är teori. I praktik visar det sig i Fallet Emil, att när nöden är som störst är hjälpen obefintlig.
Ni kan fallet. Den 23-årige Emil Linnell hade andningsproblem. Vid sextiden på morgonen 30 januari i år försökte han upprepat få en ambulans skickad till sin lägenhet i Bagarmossen. Han tappade medvetandet flera gånger under samtalen.
I sitt sista samtal till SOS Alarm sa Emil: ”Jag kan inte andas. Oj.”
Den manliga sköterskan: ”Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.”
Det avslutades med ett rosslande ljud och en duns. En granne hittade klockan åtta Emil död. Lägenhetsdörren stod på glänt.
Mobilen låg en halv meter ifrån honom.
Obduktionen visade att han hade drabbats av en brusten mjälte.
Emils familj polisanmälde händelsen. SOS Alarm sparkade den manliga sjuksköterskan.
Åtal väcktes i går: ”Sjuksköterskan har genom sitt utdragna agerande och beslut att inte ge prio1-larm (högsta prioritet) förmenat Emil Linnell ambulans och därigenom nödvändig livsuppehållande vård varigenom den åtalade av oaktsamhet orsakat Emil Linells död. Gärningen är att anse som grov då den innefattade ett medvetet risktagande av allvarligt slag.”
Okej, alla ska vi ha respekt för att jobbet vid SOS Alarms telefon är svårt.
Vi ska ha insikt i att val måste göras.
SOS-centraler finns på 18 orter och har 900 medarbetare. Varje dygn hanteras cirka 10 000 112-samtal. På uppdrag av landstingen hanterar SOS Alarm cirka en miljon ambulansuppdrag årligen.
– En tragedi, kommenterade SOS Alarm.
Värre. En katastrof.
Fem bandade samtal utväxlades mellan Emil och SOS Alarm. Gruppchefen för de så kallade ambulansdirigenterna vittnade om att vid den aktuella tidpunkten fanns ”fem ambulanser tillgängliga för prio1-uppdrag med en framkörningstid av sex till tolv minuter” till den aktuella adressen i Bagarmossen.
Fem ambulanser tillgängliga! Den närmsta lediga ambulansen var sex minuter från Emils bostad.
Ambulansförare älskar sitt jobb. De satt där med foten redo att trycka ner gaspedalen och att slå på blåljusen – om bara larmet och bönen från Emil hade vidarebefordrats till dem.
Fallet Emil visar att vi ibland inte kan lita på sjukvården. Även om Emil inte varit i dödsfara utan ”bara” lidit av panikångest eller rent av varit en hypokondriker, skulle han undsättas.
SOS valdes ursprungligen som en morsekod – tre korta, tre långa, tre korta – för att den på fartyg i sjönöd var lätt att slå.
En populär (men felaktig) föreställning är, att bokstäverna står för Save Our Souls.
För Emil var det inte själen som skulle räddas. Det var kroppen.
För SOS Alarm kan inte själen räddas. Det måste först skaffa sig en – och i väntan på den byta slogan.