Hundarna i Berlin vill inte ens lukta på mig
Jag är inte hundrädd. Men skeptisk.
En gång satt jag i Skinnarviksparken och slickade på en Cornetto. Det var sommar. En man kom gående med sin hund. Det kan ha varit en labrador. Plötsligt stannade hunden framför min filt och böjde bakbenen, hukade, och inte förrän då insåg jag att hunden bajsade. Han tittade mig i ögonen, hunden, och bajsade. Det fanns inte ett uns av skam i blicken.
Trots koppel runt halsen, trots en ägare som stod bredvid och väntade medan hans bäste vän krystade inför publik.
Och när labradoren var klar böjde sig ägaren ner och tog upp bajset i en plastpåse.
Det var inte ens en förstånds- handikappad hund. Det var bara en hund.
Sedan bodde jag under ett år i Tyskland. En märklig skillnad: Här var inga hundar kopplade. Och jag är ju inte hundrädd. Men skeptisk. Vanan trogen ryggade jag därför en smula när heroinisterna kom gående längs Kottbusser Tor med sina loppätna följeslagare i full frihet.
Jag hade bilden av den svenska hunden på näthinnan: Hunden som för en sekund är okopplad, som en livstidsfånge på permission, dräglande och maniskt luktande – ”han vill bara hälsa”.
Men hundarna på gatorna i Berlin bryr sig inte. Säg “koppel” och hundarna fnyser. De vill inte ens lukta på dig.
I Sverige har människans bäste vän alltid varit i hopplös avsaknad av respekt: inte ens betrodda sin frihet.
Men hos tyska hundar finns en märkvärdig integritet. Ett lugn.
I Berlin kan man vandra in på ett kafé och inse att den bästa soffan är tagen. Av en hund. Ingen vet vems hund det är, men den var där först.
Sedan kan hunden få syn på en av sina hundpolare genom fönstret, lunka ut och hälsa, inget jävla skällande, och sedan lunka in igen och lägga sig i bästa soffan.
Man bara väntar på att den ska knäppa med tassarna och beställa in en dubbel espresso.
Svenska hundägare behandlar däremot sina bästa vänner med en självrättfärdig ömhet värdig en kidnappare, alternativt en sadistisk curlingförälder.
Förlåt, curlinghusse.
Och hundarna svarar med något som bara kan liknas vid en form av Stockholmssyndrom: de älskar sina kidnappare.
I den svenska husdjursfaunan har i?stället katten tilldelats rollen som den fullvärdige familjemedlemmen: både fri att röra sig och herre över sitt eget bajs.