Spionerna nappar på ett hemligt liv
Staffan Heimerson: Pavel Duoplatov var Stalins spymaster
Vem bättre än Stalins mästare på underrättelsetjänst vet hur man raggar agenter och vad som driver dem att nappa?
Med den senaste tidens avslöjanden är frågan befogad. Vi har just fascinerats av det hastiga, smidiga spionutbytet mellan Amerika och Ryssland. Vi roades i förra veckan av Den Älskade Radiorösten, som berättade hur han under täcknamnet Arnold ”värvades” av en östtysk militärattaché vilken för sina Stasibossar behövde ”bevisa” att han hade kontakter. Vi har det senaste året fascinerat följt förvecklingarna kring Den Folkkäre Författaren och dennes avlönade engagemang i KGB.
Stalins spymaster var en general vid namn Pavel Sudoplatov, en ukrainare som 1996 dog 89 år gammal.
Sudoplatov visste hur man värvar agenter i främmande land. Det var Sudoplatovsom såg till att Sovjet kom över amerikanska forskares kärnvapenhemligheter.
Sudoplatov skrev vid hög ålder – och efter att på paranoia-sovjetiskt vis ha suttit fängslad – sina memoarer.
I ”Special tasks” berättade han hur han ”hängett sig att odla och placera ut agenter, kontraspioner och mästare på list och falsk information”.
”Sök efter människor”, skrev han, ”som är drabbade av ödet eller naturen – de fula, de som hungrar efter makt eller inflytande men besegrats av ogynnsamma omständigheter. Genom att samarbeta med oss finner dessa en besynnerlig kompensation. Medvetenheten att höra till en inflytelserik, mäktig organisation, ger dem en känsla av överlägsenhet gentemot snygga och välbärgade människor kring dem.”
KGB rekryterade dem när de var unga och raska i huvudet. Av de brittiska spionerna Philby, Maclean och Burgess var två av dem 22 år när de blev agenter åt KGB, den tredje av dem hade inte fyllt 30.
En brittisk specialist på spionage, Ben Macintyre, kompletterar bilden med insikten att många spioner ”motiveras av förnimmelsen av romantik, chansen att leva ett andra, hemligt liv. Några lever i en fantasivärld.”
Malcolm Muggeridge, som varit både brittisk spion och journalist, skrev en gång: ”Underrättelseagenter är enligt min erfarenhet ännu större lögnhalsar än journalister.”
Jag påstår inte att jag med detta har löst en psykologisk gåta. Men det har satt igång en del tankar.