Tre hemska angrepp på demokratin - inga döda
Förfärliga scener har den senaste månaden utspelats på gator runtom i världen.
I Bangkok, huvudstad i det som kallas Leendets land, var det grimaser. I en militärkupp störtades Thailands demokratiskt valda regering av en junta om sex man, vilken senare tillsatte en marionett som civil premiärminister.
I Budapest drog samtidigt kväll efter kväll en mobb genom den ungerska huvudstadens gator i befogad vrede. Mobben gick dock för långt, när den belägrade statstelevisionens byggnader och satte dessa i brand och brände bilar längs demonstrationstågens väg.
I Mexiko City, som sannolikt är världens största stad, hade då i veckor miljoner människor demonstrerat mot utgången av ett propert hållet presidentval. Rösterna hade räknats - och räknats igen. Domstol hade bekräftat utgången. Den ene kandidaten hade knappt men klart vunnit över den andre. Som bad loser vägrade den senare dock att erkänna resultatet. Han hetsade sina följeslagare till revolt och belägring av parlamentsbyggnaden.
Detta är de dåliga nyheterna.
Nu till de goda.
Dessa angrepp på demokratin ägde rum med frenesi och hett temperament. I Bangkok kom kuppmakarna, anförda av överbefälhavaren Sonthi Boonyaratglin, ur en yrkesgrupp som är van att hantera vapen. Deras handlande - att störta den folkvalde Thaksin för att denne satsat på landsbygdsbefolkningen - var extra ansvarslöst eftersom det kunde inspirera generaler i andra sydostasiatiska labila demokratier som Indonesien till kupper.
I Budapest fanns goda moraliska skäl att vara uppbragt. Landets premiärminister, den just omvalde socialdemokraten Ferenc Gyurcsany, hade i en sluten krets yttrat:
"Vi hade ställt till det. Inte bara lite grann. Stort " det var solklart att det vi sa inte var sant. Det går inte att nämna en enda regeringsåtgärd vi kan vara stolta över. Jag nästan dog, när vi måste låtsas att vi regerade. Vi ljög om morgonen, på middagen och om kvällen."
Han erkände att väljarkåren var lurad, allmänheten bedragen. Hans erkännande hade bandats. Bandet kom i mediers händer. Hans statsmannaord blev allmänt kända.
I Mexiko var stämningen hetlevrad, därför att demokratin där var så nymornad. Mexikanerna hade i 70 år levt vad som i praktiken var ett enpartistyre, korrupt och auktoritärt.
Detta hade brutits år 2000, då en modern, pragmatisk högeropposition lyckades vinna. Sex år senare vann den igen och besvikelsen i vänsteroppositionen var enorm. Förloraren Lopez Obrador, en karismatisk populist av traditionell latinamerikansk sort, hetsade sin följeslagare att ropa fusk, belägra parlamentet och i massdemonstrationer lamslå landet.
Om dessa tre odemokratiska händelser finns två ord att yttra: Fy fan!
Men - trots vapen och vrede, hat och hets, trots att miljoner människor satte sig i rörelse - i ingen av de djupa politiska kriserna skördades ett enda dödsoffer.
Mirakel? Tur?
Nej. Det ligger bättre till än så och illustrerar vilken generellt sett god tid vi lever i.
Vågen av demokrati in över världen de senaste 20 åren har inte bara gett oss parlament och folkvalda regeringar. Den har haft en civiliserande effekt. Utan stimulans från ondskans ideologier, den urmodiga fascismen och den antikverade kommunismen, har tröskeln till våldshandlingar höjts.
På den gamla onda tiden hörde våld till rutinen i politisk konfrontation. General Francos militärkupp i Spanien ledde till inbördeskrig med säkert en miljon dödsoffer. I Bangkok var på 1980-talet statskupper fortfarande våldsamma tillställningar. Och folkresningen i Budapest 1956 slutade i blodbad. Jag har just läst en bok om hur 70- och 80-talets militärjunta i Argentina för att upprätthålla makten hade ihjäl 30 000 människor.
Med kynnesförändring är nu, en generation senare, dödstalen i Bangkok, Budapest och Mexiko sammanlagt noll.
Individualitet, egna tankar, har ersatt kollektivistiskt raseri.
Det fordras i våra dagar Muhammedkarikatyrer eller förlust i ett fotbollsderby för att huliganism ska bryta ut.Det fordras i våra dagar Muhammedkarikatyrer eller förlust i ett fotbollsderby för att huliganism ska bryta ut.